Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tedros skriver själv om sitt möte med Jämtland

Tedros Abraham är 35 år och kommer från Eritrea. Han är journalist och universitetslärare. I slutet av juli kom han till Sverige och han bor just nu i Backe. Han har inte träffat sin fru och deras två barn på två år.

Här skriver han om sitt möte med Jämtland och den lilla staden som han liknar vid en sjöjungfru.

Annons

Jag seglade med skuld som båt och med skräck som segel och jag styrde kursen mot "Det förlovade landet". Mitt samvete plågades av skuld över att en del av mina landsmän skulle kunna betrakta mig som ännu en förrädare som inte betalade av skulden till det samhälle som födde mig och betalade min utbildning; dessutom tyngde det mig att jag inte tog mitt ansvar som familjefar. När jag lugnt tänker efter på de skäl jag angett här, delar jag känslorna hos Kafkas Josef K., vilken jag alltid sympatiserat starkt med.

Det värsta skräckscenariot skulle kunna vara ett verkligt hot från döden och en oförmåga att byta kurs. Efter att ha levt över halva livet med beständiga och liknande hot, inte specifikt mot mig själv, men mot min identitet och mitt land, så har jag stålsatt mig mot att känna den sortens skräck. En inbillad skräck kan ha släktskap med paranoia, men å andra sidan fanns det ingen grund för det hos mig. Min skräck, min fruktan, har tagit sig olika former eftersom jag helt saknade kunskap om vad som väntade mig här och vad framtiden skulle bära i sitt sköte.

För att kunna befria sig från sådana känslor behövs helt säkert flera saker men allra mest samvaro med andra människor. Men, den stora frågan är med vem man talar om detta. Det skulle kunna vara enkelt att samtala med andra flyktingar, för vi delar en liknande situation. De flyktingar som jag mött har alla olika berättelser – några så plågsamma och så fruktansvärda att bara lyssna till. Den sortens historier skulle bara strö salt i mina sårade känslor, eftersom jag inte har kraft att lindra mina vänners bördor.

Mitt utbyte med mitt värdland har, tills helt nyligen, huvudsakligen handlat om att få hjälp från andra, i affärer, på bussar och bibliotek. Deras gästvänlighet tillsammans med det effektiva sättet att ta itu med saker och ting har förvånat mig storligen. Till exempel när Länstrafikens busschaufför erbjöd mig skjuts till bussgaraget för att hinna ifatt bussen, där jag glömt en laddare till min laptop. Han var så hygglig att han till och med ringde mig för att få bekräftat att jag hittat laddaren i bussen. Eller bibliotekariens hövlighet i Jämtlands läns bibliotek som utfärdade mitt lånekort på mindre än fem minuter, informerade mig hur jag skulle använda det och visade mig runt i biblioteket. Detta betydde mer för mig den dagen än det faktum att jag lyckades få mitt eget arbete utfört.

Det var bara helt nyligen, i den by där jag nu bor, som jag hade tillfälle att prata med infödda bybor. De ställde upp frivilligt för att undervisa mig och mina vänner i svenska. Deras syfte att hjälpa oss att hantera livet här i Sverige har skett helt naturligt med omtanken att fylla det gap som myndigheterna inte kan fylla. Deras hängivenhet att hjälpa oss tränger in mig i ett hörn med en hjälplös känsla av att jag inte kan ge tillbaka till samhället med vad jag kan. Det enda sättet jag kom på för att bidra med något var att ställa upp för Rädda Barnen, men jag har ännu inte gjort någon meningsfull uppgift.

Sådana utbyten med mitt värdland ger mig en gnista av hopp, än mer än landsbygdens skönhet och lugnet i stadens omgivningar, något som också har förundrat mig. Min 45 minuter långa promenad genom skogen på väg från Grytan till Brunflo, som jag gjorde nästan dagligen i slutet av förra sommaren, gav mig mer än mina få timmar på biblioteket. Åkrarna med de lantliga husen förde mig ett århundrade bakåt till van Goghs målningar av landsbygd och sommar.

När jag strövade omkring i Östersund, vinterstaden, tänkte jag på frasen "small is beautiful". I veckor tittade jag på kartan åtskilliga gånger. Det enda jag kunde förstå var att Storsjön omfamnade staden, utsträckt från Krokom till Brunflo. Jag tog E 14 som riktlinje för att få sjön att se ut som en sjöjungfru med ryggen lutad mot Frösön och baken vänd mot sjön. Om man ser halvön som sträcker sig från Krokom som det långa håret på en sjöjungfrus stad, så överlämnar jag till de begåvade stadsplanerarna att i framtiden skapa det dunkla ansiktet.

De tysta gatorna och den lugna trafiken i staden ger näring till allt slags arbete, må det så vara banalt eller inspirerande. Affärsgatorna som är byggda på branta sluttningar spelade mig ett spratt när jag tog miste på bottenvåningen och första våningen. När man kommer från östra sidan ner till bottenvåningen kommer man till en helt annan gata nu på västra sidan i byggnaden. Bara efter att jag tagit en promenad runt hela kvarteret kunde jag identifiera arkitekternas trick att lura en ny besökare – att inte försöka ändra nivån, vilket skulle ha ökat kostnaderna och resulterat i en helt vanlig struktur.

Centrum gjorde mig förvirrad när det blev helt tomt en lördagseftermiddag vid fyratiden. Jag kom ju ihåg morgonbrådskan med kunder och fotgängare, vilket chockade mig eftersom jag inte hade någon att fråga om vad det var som hände med stan. Det enda helt säkra svaret blev de alltid punktliga bussarna som åkte iväg till sina destinationer även om det bara var en enda passagerare med.

Jag måste alltid varva ner i tempo efter min tvååriga vistelse i Delhi, Indien, till den plats där jag befinner mig nu. Flödet av människor som knuffade mig in och ut i tunnelbanan eller bussen fanns inte här. För första gången i hela mitt liv som stadsbo har jag åkt med en buss som enda passagerare. Nu är det slut på hoppandet som en antilop över övergångsställen som jag upplevde i det vansinniga tutandet i Delhitrafiken. Men, jag har fortfarande tendenser att göra det och lugnar ner mig bara när jag märker att bilförarna ger företräde åt fotgängarna.

Lugnet på seneftermiddagen och tidiga kvällen var en stark kontrast till nattlivet. Plaza Bar med sina fyra spatiösa dansgolv gjorde inte mer intryck på mig än de ungdomar som köade för att visa sina ID-kort så artigt för säkerhetsvakten vid entrén. Några timmar efter midnatt började gatorna runtom i centrum fyllas av dem som lämnade klubben, trötta av dansen och lite fulla, men ändå lika lugna som en person som varit nykter i åratal. Samma gator som på dagarna oftast befolkades av medelålders och äldre människor med kryckor. Ordningen och lugnet efter att nattklubben stängt var lite förvirrande för mig, och kändes som att någonting var fel.

Skönheten i varje hörn av Östersund och i byarna runt omkring har fått mig att bli förälskad i den här bygden. Min ankomst till Backe, som omfamnar Backsjön och Fjällsjöälven, gjorde att jag återupplevde mitt korta besök till en liten indisk stad som heter Nainital, Uttarakhand State. De två platserna har inte mycket gemensamt till sin natur eller i storlek. Backe omges av skog och Nainital av berg. Men, båda orterna har något att erbjuda turister. Det som intresserade mig allra mest är Nainitals referenser i litteraturen, som hos Kipling, och hur det kan kopieras på Backe, för här är naturens skönhet inte mindre än i Nainital. Utbytet med samhället kommer förhoppningsvis att sätta igång något hos mig som gör att jag hittar en plats för kreativt arbete i framtiden.

Den dag jag upplevde det kallaste vädret i hela mitt liv var fylld med kontraster. Klar himmel och fullmåne väntade mig när jag gick ut för att få frisk luft efter en hel dag i lägenheten, där jag inte gjort annat än lagat mat och surfat på nätet. Mina rumskamrater som delade allt med mig ville inte följa med mig till det frysta ögonblicket med en välbakad måne den kvällen. De satt i stället nonchalant klistrade framför teven och den tecknade serien "The american dad". Den ensamma månen, som inte hade några stjärnor till följeslagare, gjorde att den blev min motsvarighet i den här stilla, ensamma stunden att beundra nattens skönhet. Det som var oväntat var välkomnandet på morgonen: ett tvåsiffrigt tal under noll stod i kontrast till den lysande solen; snöflingor klängde med sina tassar på alla ytor de kunde hitta; det stilla sjövattnet låg som en stor spegel och reflekterade de snötyngda träden. Den lycka jag kände när jag hälsades av solens stora leende genom fönstret trängdes undan av den iskalla luften som gick ända in i märgen när jag steg utanför huset.

Frågan jag ställde mig på grund av morgonens motsägelser uppehöll min tankar längre än jag hade förväntat mig. Det gjorde att jag tog fel buss. Den körde mig runt Östersund tillbaka till utgångspunkten. Men jag steg av en hållplats före, utan att tänka mig för. När jag sedan promenerade till mitt mål gick det upp för mig som en Archimedes, utom det att jag var klädd i tjocka och tunga kläder: Man up Teddy, this place is a big fridge! (Mannen, den här platsen är som ett stort kylskåp!)

Östersunds moderna livsstil och lantlivet i utkanterna av staden ljuder i harmonisk rytm. Den här lilla sjöjungfrustaden har inte växt som en oljedroppe, på det sätt som somliga städer gör och därmed förlorat sin naturliga charm. Staden utgör ett nav för samhällena runt omkring. De andra små platserna och byarna utanför tycks ha en självbärande miljö. Jag har blivit förälskad i den här platsen, och skälen kan vara likgiltiga. Men, det är inte är lätt att komma underfund med hur det lilla skulle kunna vara litet när man tycker att allting är fullödigt orkestrerat i skönhet.

Tedros Abraham

Översättning: Linnea Bergström och Inger Kraft Etzler