Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tempot lågt, skämten ännu lägre

När katten är borta

Riksteatern

Regi: Jan de Laval

Scenografi och kostym: Ingrid de Laval

Medverkande: Per Eggers, Ewa Roos, Per Holmberg, Camilla Nyberg, Eva Funck och Mari-Thérèse Sarrazin

Betyg: 1

Annons

Det sägs att ett gott skratt förlänger livet. Om det stämmer kan den fulltaliga publiken på Storsjöteatern lägga till ett par år på sin livslängd. Jag själv blir nog inte en dag äldre tyvärr.

En definition av ordet fars lyder: ”I en fars är karaktärerna oftast trovärdiga personer som hamnar i en knipa och tvingas ta till lögner som sedan mynnar ut i en lång rad förvecklingar och missförstånd. Farser måste spelas i ett snabbt tempo för att inte eftertanken ska hinna ikapp och ta död på den oftast osannolika intrigen”

I den här så kallade farsen är tempot lågt, skämten ännu lägre och trovärdigheten noll. Handlingen är lika tunn som en spiksoppa. Det gör mig ont att se forna förebilder som Per Eggers och Eva Funck försöka göra något åt det otroligt svaga manuset. När skämtet om självmord utvecklas i andra akten är jag nära att gå men stannar ändå kvar av respekt för skådespelarnas och mitt arbete.

När jag lämnar teatern till dånande applåder blir jag nedstämd och hoppas att min generation aldrig kommer vare sig uppföra, eller skratta åt, denna typ av överspelade humor som i sin objektifiering av både kvinnor och män träffar fullständigt fel. Jämtlands tradition av revyer spelar på samma typ av humor men där finns i alla fall en värme och känsla för karaktärerna som helt saknas här. Ibland upplever jag att publiken mest skrattar för att man ska skratta på en fars, ikväll hade jag önskat mer eftertanke hos alla i salongen.