Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

TEST: Doris Lessing sluter fred med sin mor

När Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur 2007 var hon inte någon helt tacksam mottagare.

Annons

Och jag tror det är just den egenskapen som gjort henne till en ikon, att hon inte förställer sig. Äsch, det där priset kunde jag ha fått förut. Och vilken usel motivering.

I bok efter bok har Lessing återkommit till sitt behov av självständighet. Men det finns en sak hon aldrig riktigt lyckats förklara och det är varför hon lagt ner en sådan energi på att hata sin mor.
Det finns verkligen en djup instinkt hos människan att ge betalt för gammal ost. Gärna på ett sätt som den angripna inte kan försvara sig mot.
Nu har Doris Lessing i ett försök att sluta fred med mamman skrivit boken Alfred och Emily. Föräldrarna ges först en ny historia, de får en egen liten roman där deras liv utvecklar sig mycket bättre än i verkligheten. Här bor föräldrarna kvar i England och de gifter sig inte med varandra utan lever aktiva parallella liv där de möts då och då som vänner.

Därpå följer i bokens andra del minnen från uppväxttiden i ZimbabweSydrhodesia med noteringar om hur det verkligen var. Pappans granatskadade ben som splittrat hans drömmar, mammans ständiga vårdnadsoro. Mardrömmarna från skyttegravarna och den misslyckade farmen.
Vad de åt (omfångsrikt), vilka kläder de hade, vilka böcker de läste (också omfångsrikt) och vad de gjorde. Djurlivet i bushen,
boningshusets armod, samtalen mellan en boy och hans missus.
Det är som om Lessing återkallat miljön medan hon ännu kan minnas. En besvärjelse för att se varför hon rev sönder alla brev som kom från mamman? Skrivandet blir ett sätt att undersöka saken.

"Den sanna Emily dog i nervsammanbrottet som hon fick strax efter det att hon hade hamnat på farmen", skriver Lessing och bestämmer sig nu för att acceptera sin mor: "Hon var en pedagog som berättade sagor och gav mig böcker. Det är så jag vill minnas henne."
Hon tillfogar att i dag skulle den skickliga läkarkåren ha kunnat hjälpa modern att må bättre. Mamman som gjorde samma sak som dottern senare gjorde: gav sig av hemifrån. Men i mammans fall var hon faktiskt portförbjuden av sin far, eftersom hon valt att bli sjuksköterska mot hans vilja. "Sätt aldrig din fot här hemma igen! hade hon fått höra."

Doris Lessings mor Emily var också en begåvad pianist som i Afrika fick föga användning för sin talang. Hon spelade endast i hemmet, "för flygvapenkillar".
Genom hela den här boken för Doris Lessing ett resonemang med sig själv. Just när man börjar tro på romangestalterna, kommer skribenten in som en röst ovanifrån: "Vid den här tiden var Storbritannien rikt och blomstrande... landet hade inte varit i krig sedan boerkriget"...

Jag blir störd av berättarinhoppen. Kunde hon inte ha sparat sina fakta till den andra delen och bara lekt i den första. Men egensinnigheter är berättarens privilegium. Lessing lägger till och från, friserar, regisserar. Sitt eget öde. Och föräldrarnas, som här får vara lyckliga utan vedervärdiga krigsminnen.
Minnen kan tolkas olika livet igenom, som Doris Lessing själv ofta påpekat.
Boken är i mitt tycke en alltför simmig kompott av
essä, memoar, rena anteckningar och roman. Ja, för hur skulle det se ut om vi inte visste vad som var vad. Kanske så här.
Men en film om det hela skulle kunna bli verkligt bra, en film som tar ut svängarna och där man slipper ältandet och, ja - det efterkloka.