Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Test: Priset för att säga emot

Att säga emot kan vara dyrt.
Väldigt dyrt.
Sent i måndags kväll visade SVT dokumentären "Shut up and sing" om amerikanska countrytrion Dixie Chicks och kontroverserna kring deras kritik av USA:s krig i Irak.

Annons

Eller rättare – om följderna av ett enda uttalande.
Det är en lärorik historia.
Under en konsert våren 2003 i engelska Shepherds Bush bara tio dagar innan USA anföll Irak sade gruppens sångerska Natalie Maines att hon skämdes för att landets president kommer från hennes hemstat Texas.
Närmare bestämt sade hon "Vi vill inte ha detta krig, detta våld", följt av kommentaren om Bush.

Reaktionerna i USA blev dramatiska och massiva.
Den så kallade patriotiska opinion som högljutt stödde kriget gick till rasande attack.
Somliga plakat som snart viftades mot gruppen krävde att de skulle ställas inför krigsrätt.
Inom några månader vägrade USA:s alla större countrystationer att alls spela Dixie Chicks.
Upphetsade människor krossade deras skivor inför tv-kamerorna. Snart kom mordhoten.

Filmen täcker fyra år, från den första chocken, över spirande inre motsättningar och oron när gruppen snabbt dalar på topplistorna.
Irritationen kommer upp till ytan. Natalie Maines kamrater undrar hur det ska gå med huslånen. Sponsorerna backar.
Är karriären över nu? De som bara ville sjunga countrylåtar ...
Det sympatiska med dokumentären är den öppna skildringen av hur de tre kvinnornas liv vänds upp och ner under turbulensen.
De är inga stålblanka riddare som enkelt ruskar av sig den rasande kritiken, tvärtom är de skakade.
Men särskilt Natalie Maines växer under dokumentärens gång och gör mig riktigt upprymd.
Från att först ha gjort några trist hukande ursäkter till Bush repar hon mod och blir alltmer förbannad.
Vi kan väl göra som Springsteen och Dylan och faktiskt stå för något, föreslår hon de andra.
Och i slutändan bestämmer hon sig för att faktiskt ge upp countrypubliken - deras ursprungliga bas.
För i mellanvästern säljer de inte längre många konsertbiljetter, men i Kanada ökar intresset lavinartat.

I en annan intressant sekvens dyker självaste John McCain upp i något som liknar ett senatsförhör och ställer kritiska frågor till de radionätverk som organiserat bojkott mot gruppen.
Revanschen blir "Taking the long way" (2006) som ilsket kommenterar förföljelserna, som gick rätt upp i topp på listorna och gav gruppen fem grammies.
I filmens avslutande scen står Dixie Chicks åter på brottsplatsen i Shepherds Bush 2006 och Natalie Mains tillåter sig att upprepa kommentaren mot Bush.

Så dags har opinionen fått nog av kriget och Dixietjejerna kan sjunga med råg i ryggen. Jag blev riktigt upprymd frampå nattkröken.