Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Thailand – bortom solskensstränderna

Om man ska tala om nationell identitet, är få saker så svenska som att gilla Thailand.

Annons

Både som turistmål och matkultur har landet i öst inspirerat och fascinerat oss, kolla bara thailändska paviljongen i Utanede. Trots detta är kunskapen om Thailands filmhistoria näst intill obefintlig hos gemene man. Vilket är tråkigt, med tanke på det senaste decenniets filmtriumfer.

Men vi börjar 1923, innan tsunamin, innan militärdiktaturen. Detta var året då den första thailändska filmen tillkom, Miss Suwana of Siam. Denna samproduktion med Hollywood var långt ifrån en filmisk revolution, men markerade startskottet för vad som komma skulle.

Ironiskt nog började thailändsk film blomstra ungefär samtidigt som militärkuppen 1932. Musikaler och dramer avlöste varandra på biograferna. En säregen företeelse som introducerades under den här tiden var thaidubbning. Då många bolag inte hade råd med ljudfilm, behövde man komma på en annan metod att göra karaktärerna talande på vita duken. Lösningen – att låta röstskådisar köra repliker i mikrofon längst bak i salongen. På så vis blev den thailändska bioupplevelsen som en mix av film och radioteater. Traditionen lever i viss mån kvar än idag genom dubbning av utländska filmer på samma sätt.

Runt 1960 hade publiken börjat få blodad tand för actiongenren, och hundratals hårdkokta B-filmer producerades under 60 och 70-talet. Ikonen för denna tid heter Mitr Chaibancha, alltid i rollen som den rättvise hjältefiguren. Han gjorde under sin trettonåriga karriär över 200 filmer, och myten säger att han knappt sov tre timmar per natt. Kampen mot smågangstrar tog dock drastiskt slut när Chaibancha under inspelningen av slutscenen i Golden Eagle ramlade från en helikopter. När det kom till kritan kunde inte ens den största av kämpar vinna mot döden.

Trots att man i Thailand kunde producera upp till hundra filmer per år, har få verk blivit uppmärksammade internationellt. Tills nu vill säga. 1997 sjönk det ekonomiska förtroendet för Sydostasien enormt i och med en omfattande finanskris. Värst drabbades Thailand. Landet var bankrutt, västvärlden var avskräckt, och filmen hade totalt utkonkurrerats av TV:ns framgång. I kölvattnet av detta kaos såg några reklamregissörer behovet av mer artistiska filmer.

Följde gjorde filmer som blev både publiksuccéer och favoriter på de stora filmfestivalerna. Exempel på detta är westernparodin Tears of the Black Tiger och den filosofiska Universums Sista Dagar.

Mest intressant är dock Apichatpong Weerasethakul. Här talar vi om en säregen konstnär. Ta bara filmen Tropical Malady, dels en homosexuell kärlekshistoria, dels en hypnotisk betättelse om en man som kan förvandla sig till en tiger. 2010 vann hans film Farbor Boonmee som minns sina tidigare liv guldpalmen i Cannes, det största erkännandet en film kan få.

Idag är bilden av Thailand ett solskensparadis med exotiska rätter och underskön natur. Men frågan är hur mycket vi egentligen vet om Thailand. Med tanke på att Bangkok vill bli vänort med Östersund, är det nog dags att vi öppnar ögonen lite. Kanske genom att hyra Weerasethakuls guldpalmsvinnare, nyligen släppt på DVD i Sverige.

Edvin Ek

Krönikan kommer från 100% Östersund.

Annons