Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Thure Lejonclou

Thure föddes i Jukkasjärvi församling 1922.

Annons

Han var storebror i familjen med en yngre syster Ingrid. Han gick i skolan i Kiruna och avslutade studierna där som en i den första studentkullen som lämnade Kiruna läroverk. Sammanhållningen i kullen var mycket god och jubileer firades med jämna mellanrum och god uppslutning. Efter avslutad militärtjänstgöring fortsatte han att studera, nu på tandläkarhögskolan i Stockholm.

Efter ett år som distriktstandläkare i Fränsta etablerade han sig som privatpraktiker i Östersund med praktik på Hamngatan och senare en nyinredd på Kyrkgatan. Han blev Östersund trogen resten av sitt liv och fick på så sätt en stor och mycket god vänkrets och många trogna patienter.

I en tragisk bilolycka på väg till en efterlängtad semester på Gotland omkom Thures hustru Nunne. Han stod plötsligt ensam som far till två små barn, Thomas och Maria.

Men livet gick trots allt vidare och så lärde han känna Kerstin, som han gifte sig med och också fick en son, Fredrik, med.

Thure var en god far som älskade sina barn och barnbarn, men han ställde också krav, som fick dem att växa och gjorde dem bättre skickade att möta svårigheter i sitt vuxna liv och han var en mycket älskad far, morfar och farfar.

På hösten 1964 fick jag förmånen att börja arbeta hos Thure, där jag sedan arbetade i sexton år, några av mina finaste yrkesverksamma år. Stämningen på praktiken präglades av gott kollegialt samarbete. Gunnar Qvenild arbetade också där. Vi diskuterade våra patienters olika dentala problem och Thure var alltid beredd att ställa upp med såväl råd som dåd. Han hade också ambitionen att, om det vara var möjligt låta patienterna behålla sina egna tänder. Han var en mästare på att försöka lösa patienternas problem.

En verklig tillgång på praktiken var Thures underfundiga humor. Om någon av oss haft en svår dag lyckades han alltid få oss att förenas i ett förlösande skratt. Stämningen på praktiken präglades av generositet, trivsel och arbetsglädje.

Under vintern ändrade Thure sina arbetstider med längre lunchrast och något längre eftermiddagspass. Allt för att kunna ägna ett par timmar i dagsljus åt sin favoritsysselsättning, skidåkning. Något som var lämpligt med tanke på de tretton vasalopp han hann avverka.

Thure var en person som med sin fina humor, omtanke och generositet var mycket omtyckt av många, kollegor, vänner och patienter och tomrummet efter honom blir stort, men alla varma minnen från tiden med honom finns kvar och hjälper oss att minnas honom med ett varmt leende.

Märtalisa Holmgren