Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tidningar som vill uppfostra har knappast framtiden för sig

Annons

När bankfolk ska vara högtidliga brukar de beskriva sin bransch som "blodomloppet i ekonomin." Det händer att mediefolk i samma anda beskriver sin sektor som "blodomloppet i demokratin."Problemet för båda branscherna är att deras trovärdighet inte är vad den varit och att bombasmerna därför klingar allt mer ihåliga.

TV 4:s utslaktning av sina lokalredaktioner kom veckan efter att företaget 31 mars fått ett nytt sändningstillstånd i vilket staten hyggligt nog tagit bort kravet på lokala nyhetssändningar över hela riket. 140 journalisttjänster försvinner. Talande nog får annonssäljarna på en rad platser behålla sina jobb.

Nyligen kritiserade Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström medieföretagen för att själva ha agerat dödgrävare åt den sviktande branschen. Makten över medierna har gått från publicister till ekonomer, resonerade Byström. Och de nya beslutsfattarna har inte förstått det unika med de produkter de ska sälja utan behandlat dem som vilka varor som helst.

Gabriel Byström fick ett ilsket svar från GP:s tidigare chefredaktör och nuvarande ordförande för tidningens ägarbolag Stampen, Peter Hjörne. "Det är inte expansion, förvärv, bonusar och aktieutdelningar som hotar journalistiken och det demokratiska samtalet utan, om något, människors förändrade medievanor" mästrade Hjörne. Och klappade klappade sig samtidigt på axeln för att han i god publicistisk anda lät Byström sitta kvar och sprida sitt nonsens.

Om mediekrisen beror på allt sämre produkter eller på allt mer likgiltiga konsumenter kan man tvista om till döddagar - helt omöjligt är det ju inte heller att de båda fenomenen är olika sidor av samma mynt.

Medieforskaren Stefan Melesko är en tungviktare på området. I olika sammanhang har han påpekat två saker: Dels att bra journalistik kostar pengar. Dels att en mediekonsument kräver förädlade varor, och framför allt lokala sådana, för att öppna plånboken.

Det kan låta självklart - precis samma mekanismer gör ju matkonsumenter beredda att betala mera för goda, lokalproducerade livsmedel. Ett krux är dock att alltför många mediemakare struntar i dessa självklarheter och i stället tvångsgöder läsarna/tittarna med det som de själva anser vara lämplig kost.

Basen i det sortimentet blir en outsinlig källa av händelsenyheter - bilolyckor, brott, väder. Till det kommer en kör av låg- eller oavlönade krönikörer och ledarskribenter. Samt reportage om "mjuka ämnen" - äldreomsorg, flyktingmottagning, skolor - där det mesta kokas ned till individuella öden som vi ska kunna identifiera oss med.

Den debatt som kan blåsa nytt liv i en slumrande tidning uteblir eftersom själva syftet med skrivandet blir att uppfostra läsaren, inte försöka tillföra henne/honom nya perspektiv.

Det är svårt att begråta medier som överger sin granskande roll och i stället ägnar sig åt att försöka imitera Nöjesguiden. Däremot finns det all anledning bli förbannad på hur de mest lojala läsarna behandlas. De som snart får en morgontidning tryckt tidig eftermiddag dagen innan men ändå får betala fullt pris för begagnade nyheter.

Det är nästan värre än bankernas trixanden. Vilket inte säger lite.