Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tiggarnas öde har öppnat ögonen på många av oss


Finns de här i Östersund också? frågar en taxichaufför mig på vägen från Bromma in till Stockholm. Han pekar på tiggarna i centrala Stockholm.

a, säger jag och lägger till något om hur sorgligt det är. Jag blir förvånad av taxichaufförens tvära inställning. ”De borde förbjudas. Ge dem 2 000 kronor i böter om de sätter sig på gatan och tigger. Det här är inte bra för Stockholm och turisterna ska inte behöva se det här”, säger han strängt. Jag sitter där i baksätet och känner en hopplöshet över att medmänskligheten inte räcker till.

Jag tänkte skriva något festligt så här inför jul men årets sista krönika från mig kommer att handla om tiggare och romer. Jag kollade igenom ett bildspel som fotografer på Östersunds-Posten gjort som en summering av 2014. Där fastnade jag länge stirrandes på en bild. Det är ett foto på den romska familjen från Rumänien som nästan blivit en del av Östersunds gatubild det här året. Bilden föreställer flera vuxna inträngda i en liten bil täckta med filtar med händerna knäppta för en morgonbön. Jag pratar om Rita och Nikosjor. Ni har garanterat sett dem på Prästgatan.

Nikosjor sitter på en stol, oftast utanför en teknikbutik i centrala stan, och han spelar gärna den käcka Fågelsången, eller Fågeldansen, som blev en hit på Svensktoppen men också i Europa på 1980-talet. Bredvid honom står en gammeldags koffert, tapetserad med bilder på familjen från ett reportage som ÖP gjort, med några ynka kronor i. Han ler men jag undrar vad kan egentligen känner inför alla förbipasserande. Ritas vänliga men desperata ”Please” går inte att undgå och men ändå är det oftast tomt i hennes mugg avsedd för slantar.

ÖP skrev om familjen och eldsjälar och riktiga medmänniskor grep in och hjälpte Nikosjor och Rita och deras familj med boende i en husvagn och med tillfälliga arbeten. Det sista jag hörde var att deras framtid är osäker och att de kan hamna på gatan och i bilen igen.

Vi som lunchar eller jobbar på stan har från dag till dag kunnat följa Rita och Nikosjor. Jag har upprörts då jag sett handlare köra iväg Nikosjor med motivet att han stör kunder. Under sommaren var det tyst och ingen Fågelsång eller dragspel hördes. Jag trodde de rest hem men fick sedan höra glädjande nyheter att de haft andra små tillfälliga arbeten under sommaren i Östersund.

Rita, Nikosjor och de andra tiggarna på Östersunds gator har nog öppnat ögonen på många av oss. Plötsligt kom världen till den lilla staden vid Storsjön och det blev en väldig krock. Många blev arga och många har nog som jag fått en klump i magen som inte vill försvinna. En känsla av hopplöshet. Kommer Europas romer någonsin kunna bryta med sin sorgliga historia fylld av diskriminering och misär?

Tillfälligt kan vi dämpa vår ångest över orättvisorna genom att ge dem överblivna kläder och de kontanter vi råkar ha på oss. Men obehagskänslan hänger kvar och jag känner mig bortskämd som har ett hem och en lön som kommer varje månad. Jag undrar hur Rita och Nikosjors jul ser ut och jag tänker att Fågelsången aldrig mer kommer kännas som en klämkäck melodi. Den är för evigt förknippad med Nikosjors kamp för överlevnad. God jul på er!