Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

(till lördagsfliken, ut lördag 1 feb)I curlingfamiljen är det inte Peja som sopar

Hon är lärare och egen företagare. Han är förbundskapten i curling.
De är gifta sedan 15 år och bor i Ope i ett hus från 1909, de har två hundar och fyra barn.
Han är en usel kock, hon är en superkvinna.

Annons

På väggen i köket hos curlingfamiljen Lindholm hänger en veckoplaneringskalender.

– Med så mycket som ni har att planera förstår jag att den behövs?

Mamma Ulrica säger:

– Men den använder vi inte längre, vi började så bra och skrev in allt som skulle göras för alla familjemedlemmar, men det var inte tillräckligt med utrymme för alla aktiviteter.

– Nu använder vi den elektroniska kalendern, och den är vi jättebra på att fylla i. Den funkar riktigt bra. Den som missar att skriva in får stå sitt kast.

På golvet, mellan våra gängliga journalistben, springer två hundar och jagar varandra. De morrar och visar tänderna och känslan är att de skulle vilja äta upp varandra. Eller oss.

Förbundskaptenen skrattar när vi för det lite försiktigt på tal, att vi är lite rädda för hundar både jag och Susanne, som fotograferar. Men en stund senare sitter den större av hundarna, som är en valp, i mitt knä och slickar mig på kinden. Han verkar gilla mig. Riktigt kär faktiskt. Kompisar, jag och Zigge.

Vi sitter i Lindholms övervåning, där det är mycket glas och ljust och högt i tak. Vi fikar.

Jag försöker ta en tugga på en god kaka till kaffet samtidigt som Zigge hänger över min axel och dreglar när Susanne kliver omkring med sin kamera i vardagsrumssoffan. Hon frågar:

– Men hur får ni allt att gå ihop?

Ja, hur sjutton får dom det att gå ihop? Livet? Vardagen?

– Det gäller att vara steget före hela tiden, säger Ulrica.

– Vi har ju ungefär 20 träningar i veckan inom familjen, och för mig personligen blir det dessutom en hotellnatt var tredje natt, så Ulrica drar ett otroligt lass.

Det finns ett ord som sammanfattar hela deras vardag, det är planering.

– Vi har till och med planerat vårt barnafödande efter curlingsäsongen, säger Peja.

Och så berättar han: Ettan kom mellan säsongerna, tvåan fick planeras in lite extra noga eftersom det var OS-säsong, trean i maj-juni 06, efter OS, men innan äldsta dottern skulle börja skolan.

– Och så fyran om och när vi var redo.

Det här är familjen logistik. Allt måste in på agendan för att det ska funka. Det ska skjutsas och resas, om inte till Ladängens skidbacke, eller någon hockey- eller fotbollsträning, så ska Peja med herrlandslaget till Kanada, eller med damlandslaget till Kina.

Hur ofta ses ni?

– Under sommaren, mellan säsongerna, har vi tid tillsammans. När säsongen är slut vill jag ha något att se fram emot och då blir det kanske att vi åker hela familjen utomlands.

Förutom att Ulrica är lärare på Storsjöskolan och att hon är hemma och sköter mycket av logistiken med barnen är hon också precis i starten av ett eget företag.

Jag frågar:

– Är du en super women?

– Nej, det är jag väl inte ...

– Jo, du är absolut en super women, avbryter Peja.

– Utan din acceptans till det här har det aldrig gått, det är ju ett enormt samspel som måste till för att jag ska kunna hålla på med det här.

Blir du aldrig less eller irriterad på Peja för att han får lägga all kraft på sitt?

– Jag har sagt en gång att det är okej, och då är det så. Jag hinner ändå med att få min egen tid. Bland annat träffas vi i tjejgruppen Surris en gång i månaden och ibland drar vi iväg på utlandsresor.

Slutligen försvinner vi in i en diskussion om jämställdhet och om mat. Det är Ulrica som lagar maten, Peja är usel som kock.

– Hur gör man köttfärssås? frågar jag.

Peja skrattar. Ulrica skrattar. Och vi skrattar.

– Nej, jag vet inte.