Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tilliander: Nog med retro för att locka äldre technorävar

/

Annons

Show

Adrian/Border

l l l

Andreas Tilliander är en fingerfärdig producent och artist. Få moderna artister lyckas lika bra med att kombinera renodlad techno, retrodoftande house-beats och klubb med riktigt spännande popmusik. Nya ”Show” svajar friskt mellan något som ofta känns sjukligt nischat, med inriktning den tyska technoscenens tidlöst kliniska ljud, och varmare mer rörliga inflytanden.

Det är inte mycket som verkligen river tag i en och uppmanar till dans, utan snarare till tänk. Spår som ”Caught in a riot” och ”No fleetwood no mac” är intelligenta, något statiska, electronicaspår som trots simpel uppbyggnad ändå fungerar.

Det är nog med retro för att locka äldre technorävar, och definitivt nog med nymodigheter för att locka en inbiten electroskara. Jag ställer mig dock skeptisk till ”Arlanda” där Jocke Berg gästar. Tilliander och Kent i kombination känns inte passande, utan långdraget och krystat. Det blir för mörkt och för platt, något som, tråkigt nog, blottar sig på ett flertal spår.

”Medicine” är å andra sidan ett roligare spår, som verkligen är Tilliander på sin höjd. Hårdare, repetitiva beats med industriella inslag och backup av Henric de la Cour och Familjen.

Även sista avslutande ”Spurs” är riktigt kul att lyssna på, som är lite livligare, och bryter mönstret från den händelselöshet som stundtals återkommer på vissa spår.

Wavering radiant

Conspiracy/Sound Pollution

l l

Isis är skickliga musiker, och det försöker jag ständigt komma ihåg. Dessa tankar spolas bort ganska frekvent i och med att Wavering radiant faktiskt är otroligt tråkig. Det är för det första för mjukt, och att inriktningen har ändrats från mordiskt tung till bara sävligt löjlig och… ja, faktiskt lite mesig. De råa känslorna från tidigare Panopticon och Celestial är direkt utbytta, och jag gillar det faktiskt inte alls.

De sedvanligt långa spåren är kvar, och i många fall tickar minuterna på ännu längre än vanligt.

Och där det en gång funkade med djupare utsvävningar, som stod sida vid sida med extrema utspel av ren energisk metal, så är det nu mestadels ett ganska obestämd form av postrock som slängts in och känns som utfyllnad.

”Stone to wake a serpent” river ifrån och visar Isis bästa sidor, i några ögonblick, men återgår snabbt till de teman som resten av albumet målar upp; Långsamt, utdraget, mjukt och opersonligt.

Jag vill höra något i stil med gamla distade ”Deconstructing towers”, eller ”Glisten”. Skoningslöst, tungt och rått, där lugnare partier erbjuder lyssnaren återhämtning och eftertanke. Isis går åt fel håll, och känns numer bara trötta och urladdade. Avslutande ”Threshold of transformation” är egentligen ett praktexempel på hur hela albumet borde ha låtit, där rappa trummor och tunga riff för berättandet framåt i tio minuter. En underbar avslutning, på ett dåligt album.

Further complications

Rough Trade

l l l

Säga vad man vill om dagsformen på 90-talets mest frekventa britpopfigurer, men de håller sig kvar i rampljuset. Bröderna Gallagher, Damon Albarn och Brett Anderson, för att nämna några av dem som fortfarande turnerar och släpper skivor med eller utan band. Och så den allra nördigaste av dem förstås, Pulp-sångaren Jarvis Cocker.

”Further complications” är inte hans premiär på soloscenen, redan 2006 gav den gänglige engelsmannen med de bredbågade glasögonen ut ett album under eget namn. Däremot är den ett första seriöst kliv bort från det struttiga, brittiska tonfall som var synonymt med Pulp mot ett mer skramligt, amerikanskt sound.

Jarvis Cocker har spelat in skivan i Chicago, tillsammans med fullt band och den kände producenten Steve Albini. Här och där driver gitarrerna på riktigt skönt, som i titelspåret eller singeln ”Angela”.

Och det är inte alls dumt, jag ser gärna att Jarvis Cocker fortsätter sin upptäcktsfärd i rockland. Men än är han inte framme och de låtar som jag gillar bäst är trots allt de som påminner mest om hans gamla indiejag, som halvballaden ”Leftovers” där Jarvis Cocker pratsjunger på sitt eget, charmiga vis.

21st century breakdown

Reprise/Warner

Släpps: 15/5

l l l

Världen är sannerligen upp- och nervänd när ett punkband som Green Day envist stretar på med sina rockoperor. Skulle inte punken vara en reaktion mot sådana pretentioner? Men efter rockoperan ”American idiot”, som både vann Grammys och såldes i tolv miljoner exemplar, kommer rockoperan ”21st century breakdown”.

Skivan är uppdelad i tre akter och berättar historien om Gloria och Christian, ett ungt par som försöker överleva i en dystopisk tillvaro i ett 2000-talets USA där världen är på väg att gå under.

Jag tycker inte rockoperaidén funkar alls den här gången. Samhällskritiken var spetsigare när historien byggdes kring Jesus figuren på ”American idiot” och man kunde ana George Bush som mottagare. Nu blir det mer abstrakt.

Musikaliskt spretar det också, men Green Day går i land med både Queenpastischer och ett par låtar, som låter som om trion lyssnat för mycket på George Harrisons solokarriär.

Men jag tycker de är som bäst när de låter som Green Day brukade göra – hårda poppunkpärlor som går rakt in i magen. Och det finns tillräckligt många såna låtar här. Jag gillar ”Murder city” och när de låter som The Hives i ”Horseshoes and handgrenades”. Sen avslutar de plattan med bästa låten – ”See the light”.

Det här är bra, tro inget annat, men skippa rockoperan nästa gång, tack.

Townes

New West/Playground

l l l l

Bitivs kan han kännas nästan tröttsamt produktiv, Steve Earle. Han släpper platta efter platta och det låter ganska lika varje gång. Han håller en fantastiskt hög standard, men omväxling förnöjer ju som det heter.

Därför är det ganska befriande att han denna gång valt att tolka en ännu större hjältes repertoar. ”Townes” är en hyllning till sångaren och låtskrivaren med samma förnamn som albumet och med efternamnet Van Zandt.

Det är svårt att säga så mycket av det urval Steve Earle gjort, för det var verkligen en rejäl låtskatt Van Zant fick ihop under sin 53-åriga livstid. Earles tolkningar är dock förträffliga, det hörs hela vägen att han är rotad i samma tradition som sin hjälte, amerikansk folk och blues. Och få behärskade genren som Townes Van Zant.

Mer läsning

Annons