Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tillväxtverket slarvar och slösar med flera miljoner

Å Margareta, guldet blev till sand. Med den sorgsna visan om Mobergs Kristina i bakhuvudet, häpnar och förfäras vän av ordning över det miljonsvinn som Tillväxtverket snällt, eller möjligen dumt, betalat ut år efter år, till landets resurscentrum för kvinnor och till dess grundare Margaretha Lindbäck.

Annons

Som ÖP redovisat har bidrag på 24 miljoner mest blivit fina broschyrer, sköna spahelger och allmänt surr om kvinnors företagande.

Lindbäck har via sin ekonomiska förening Åtigårn kommit på en projektidé, därefter har hon ansökt om pengar via länsstyrelsen, fått dem och utsett sig själv till projektledare för projekt som inte kan anses ha gett påstådd effekt, som nya stabila företag med kvinnor som företagare.

13 företag påstås ha startat med hjälp av projektet, men det har inte gått att säkerställa att det blev det antalet.

Siffror och namn blandas och dyker upp här och där i hennes redovisningar.

Problemet heter inte i första hand Margareta Lindbäck.

Hon är säkert en engagerad person som velat något bra för jämställdheten i länet, men som utnyttjat brist på kontroller och insyn i projekten, och hon har också gynnat sina egna.

Som den projektmänniska hon är, borde hon ha förstått att man inte i längden kan ansöka om en massa pengar, som man kanske inte skulle ha haft rätt till, och sedan inte göra något framtidssyftande av det. Eller så är det just för att hon kan det där med att söka bidrag, som hon bara fortsätter med det, se så lätt det går…

Problemet är faktiskt bristen på rutiner att kontrollera och utvärdera projekt. Hos Tillväxtverket, hos länsstyrelser, ja hos de flesta av våra myndigheter som har med utbetalning av stora summor till olika projekt att göra.

I Lindbäcks projekt gjordes inte ens stickprovskontroller på åtta år.

Det säger något om hur lätt det är att komma undan olika krav på uppföljning som regering och riksdag bör ställa på sina myndigheter.

Att år efter år sprida ut miljoner över landet och sedan inte ha tid, lust, eller vad det nu kan bero på, att kontrollera hur det gått, är faktiskt snudd på oetiskt.

Vi medborgare ska redovisa varje krona i deklarationer och annat, men myndigheterna tycks inte behöva bekymra sig om att vara lika noggranna. Kan en förklaring vara att politikernas ambitioner att ge stöd är större än myndigheternas möjligheter att hitta lämpliga projekt?

I så fall kan det på myndighetsnivån brista både i bedömningen om ett projekt är vettigt eller ej och i viljan att följa upp det som från början såg tveksamt ut.

Man borde ställa samma krav på myndigheterna som man gör på regeringen när den ger medel för bistånd till behövande länder. Här kräver alla ständigt att få reda på hur de använts. Ministrar får gå om de inte kan redovisa syftet och effekten av biståndet.

Inget fel i det. Liknande borde gälla när kommuner och landsting ger pengar till företag som ska ge sjukvård eller undervisning. Höga krav måste ställas när statliga eller kommunala pengar delas ut. Oavsett om mottagaren finns i Kongo eller i Jämtland.