Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Kommer Ulf Kristersson få sitta kvar fram till valet?

Annons

Minns du den vår som var? Sverige hade under vintern fått både ett januariavtal och en regering och nu rustade landet för ännu en valrörelse – till Europaparlamentet.

Opinionsmätningarna före valet visade att en betydande andel av väljarkåren sökt sig till de tre partier som enligt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson utgör det ”högerkonservativa blocket” – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Och jämfört med resultatet i riksdagsvalet hösten före hade framför allt de två senare fortsatt medvind i väljarkåren, medan Ulf Kristerssons moderater hamnat i lä – fullt upptagna med att försöka förstå hur partiet kunde missa möjligheten att ta regeringsmakten och få en moderat statsminister.

Moderaterna hade svårt att navigera i det nya politiska landskapet (det var partiet förvisso inte ensamt om) och internt växte kritiken. Frågan om Ulf Kristersson verkligen var rätt man att leda M till regeringsmakten 2022 började höras öppet. 

Strax före valdagen i maj fick Moderaterna oväntad hjälp – av Lars Adaktusson (KD) och Peter Lundgren (SD)

Under våren strömmade väljarna främst emellan M, KD och SD – de tog av varandra – och framför allt var det M som läckte.

Strax före valdagen i maj fick Moderaterna oväntad hjälp – av Lars Adaktusson (KD) och Peter Lundgren (SD).

Adaktussons sätt att rösta i parlamentets abortomröstningar (även när det handlade om våldtagna småflickor) och Lundgrens tafsande händer på kvinnlig partikamrat fick negativ effekt för respektive parti. Och många av väljarna som sökt sig till den högerkonservativa flanken gick nu till Moderaterna – som gjorde ett osedvanligt starkt EU-val och med marginal blev Sveriges näst största parti, efter S men före SD.

Det gav en rejäl boost till den moderata självbilden. Boosten visade sig dock vara högst tillfällig. Bara några veckor senare presenterade Statistiska centralbyrån sin partisympatiundersökning kring hur väljarna skulle ha röstat om det vore riksdagsval – där var SD förbi Moderaterna.

I djungeln av opinionsmätningar står partisympatiundersökningen från SCB i en klass för sig. SCB-mätningen kommer två gånger om året, i maj och i november, och den frågar många fler väljare än andra opinionsinstitut – och vinnlägger sig dessutom att få svar av de personer som slumpmässigt valts ut.

På tisdagen kom en ny SCB-mätning. Den förstärker bilden av att Moderaterna har det tungt. Mycket tungt. Avståndet upp till SD har ökat till över fyra procentenheter (SD fick 22,6 procent, M 18,3). Det är inget snack längre vilket parti som är störst i den högerkonservativa trion.

Den opinionsmässiga kräftgång som regeringspartiet går, den går även Moderaterna. Det går inte att gömma sig längre.

Det gör att sökarljuset obarmhärtigt riktas mot M-ledaren. Och precis som i våras kommer ifrågasättandet. Ulf Kristersson har haft tur i oturen under hösten att Stefan Löfven och Socialdemokraterna haft en krisstämpel på sig. Men den opinionsmässiga kräftgång som regeringspartiet går, den går även Moderaterna. Det går inte att gömma sig längre.

Det ligger i Moderaternas DNA att vara det givna alternativet till en socialdemokratisk statsminister. Men hur blir detta när det egna partiet inte ens är störst i oppositionen – är då dess partiledare en given statsministerutmanare?

Kommer M fixa det? Får Kristersson sitta kvar till valet?