Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tre trubadurer med tre olika stilar

Konceptet är både enkelt och genialt. Tre singer/songwriters tillsammans på en scen, som turas om att spela sina låtar.

Annons

Formen underlättar för variation. Om de tre artisterna hade spelat med sina akustiska gitarrer efter varandra hade de knappa två timmarna riskerat att bli enahanda. Nu blir det i stället roligt, särskilt eftersom de tre har tydligt olika framtoning.

Västerbottniska Slow Fox (Sofia Henricsson) – som nyligen spelade i Östersund på Ellen Sundbergs releasefest – har en rustik folkton och en karakteristisk återhållen sångstil.

Amerikanen Tommy Womack är entertainern som blandar allvar med halsbrytande humoristiska texter om skörlevnad och kristen synd.

Kvällens stjärna är britten Peter Bruntnell med sin vackert raspiga röst och fina låtskrivarhantverk. Sånger som "Domestico", "Tin streamer song" och Jimmy Webb-refererande "By the time my head gets to Phoenix" är i toppklass. Det lätta handlaget mixat med vemod berör på djupet och påminner om när Evan Dando/Lemonheads är som bäst.

Som extranummer spelar trion Bob Dylans "You're gonna make me lonesome when you go" gemensamt. I övrigt är samspelet sporadiskt, de fyller i varandras låtar här och där med jammigt gitarrspel eller någon fras stämsång.

Men mest unikt uttryck har lokala öppningsakten Mikael Eklöv. De textbaserade svenskspråkiga låtarna – där alla ord ibland nästan inte får plats – har ett direkt tilltal, sången är okonstlad och scennärvaron stark. Konkreta bilder och föremål som tåg, pelargoner och mandelkubb används för att berätta om minnen, romantiska drömmar och hur mörker kan vända till ljus.