Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tuffa tider väntar Löfven om han vinner höstens val

S-ordföranden Stefan Löfven har fått ordning på torpet. Ingen protesterade när beskedet kom i november om att partiet går till val med eget manifest och är berett att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna.

Annons

Därmed återgick S till sin gamla linje att inte ge besked i regeringsfrågan innan ett val - en regel som Mona Sahlin ändrade på, med för henne förödande resultat.

Tumultet kring tänkbara regeringspartners 2008 var ett dittills aldrig skådat lågvattenmärke för S, överträffat endast av Håkan Juholts pinsamma sorti några år senare. Mona Sahlin tappade det mesta av sin trovärdighet - en bristvara redan innan krisen - när LO slog bakut och tillsammans med S vänsterflygel fick med Lars Ohly (V) i vagnen.

Både S och LO har så här långt visat att man lärt av läxan från 2008. Och märkligt vore annat. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson har jobbat tätt ihop med Stefan Löfven i IF Metall och duon har helt andra möjligheter att hantera facklig opposition än föregångarna Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin.

Därmed inte sagt att grundproblemet för S är löst. Två rundringningar bland fackombud och S-distrikt som nyligen gjorts av Svenska Dagbladet respektive Aftonbladet visar tvärtom på en utbredd misstro mot att bygga en S-regering med enbart MP som partner.

Liksom 2008 hörs inte så mycket av den opinionen utåt. Det gamla S-etablissemanget byggt kring parti och fack kan ibland kännas lika slutet som kemalisternas "djupa stat" i Turkiet. Varför LO:s medlemmar ska hålla tillgodo med Aftonbladets rabiat vänstersinnade ledar- och kulturavdelningar och varför den dominerande medlemstidningen Dagens Arbete har den inkvisitoriska Helle Klein som chefredaktör är svårt att förstå för den som saknar insyn i LO-borgen.

Men klart är att tuffa tider väntar Stefan Löfven i händelse av att han vinner valet 2014. Ta bara migrationsfrågorna.

MP och V försöker övertrumfa varandra om att ha den mest generösa invandringspolitiken. Stefan Löfven tiger, och märkligt vore annat - inom S ryms både facken, som helst vill få slut på det mesta av arbetskraftsinvandringen, och Aftonbladsvänstern som snarast ligger till vänster om V.

Att döma av den politik Stefan Löfven fört hittills lär både MP och V hållas kort. När IF Metall våren 2009 i skuggan av finanskrisen skrev under ett avtal om sänkt lön under en begränsad period bröt förbundet mot vedertagen praxis på svensk arbetsmarknad. Vänstern rasade men det struntade ordförande Löfven i.

Frågan är bara om S-basen kan hantera MP lika resolut. Exemplet Danmark visar alltför väl hur svårt det är att smälta samman olika nyanser av rött och grönt till en fungerande helhet. Risken är stor att även svenska väljare i sinom tid får göra samma dyrköpta erfarenhet.