Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tungt uppslagsverk om tung musik

Annons

För den som gillar att läsa böcker om svensk metal har de senaste åren varit en bra tid.

En titel värd att lyfta fram är författaren och musikern Daniel "Dellamorte" Ekeroths fina historik över svensk dödsmetall – "Swedish death metal".

En annan är reportageboken "Blod eld död" som berättar om musikaliska pionjärer inom svensk metal, med tonvikt på black metal. "Blod eld död" är skriven av journalisten Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg.

Klingberg växte upp i Jämtland och var själv en del av Östersunds hårda musikscen på 1990-talet som medlem i dödsmetallbandet Celeborn, där även ex-östersundsbon Robert Eriksson – senare i Hellacopters – spelade.

Nu kommer mer tung läsning, genom uppslagsverket "The heaviest encyclopedia of Swedish hard rock and heavy metal ever!" av skribenten och musikern Janne Stark. Men varken Celeborn eller Hellacopters är med i verket, av olika anledningar.

I Celeborns fall beror det på att de aldrig gav ut någon riktig skiva, bara demokassetter.

Hellacopters kvalar inte in på grund av genre. De ligger närmare rock, garage och punk än hårdrock, förklarar författaren Stark.

I bokens början finns nämligen en sektion kallad "peripheral bands (honourable mentions)" där Stark listar en hel drös med band som inte riktigt kvalade in i bokens formula.

Vad är då formulan? Jo, att vara ett uppslagsverk över alla – det tycks åtminstone vara ambitionen – svenska hårdrocks- och metalband som har gett ut skivor, sedan 1970 och framåt.

Från November, över Europe och till det allra senaste. Från kommersiell och polerad hårdrock till den råaste goregrind.

Att göra en helt konsekvent genreavgränsning när det gäller musik är givetvis omöjligt. Här kan säkert en del läsare muttra. "Varför är inte dom med? Och varför är DOM med?" Själv tycker jag att Janne Stark gör ett tappert försök med sitt omöjliga uppdrag.

Den andra gränsen som dras – vid demoband – är en lättare sak att göra, och den känns rimlig. Band som gett ut sina skivor själva får vara med, så länge skivorna är "printed and pressed". Egenbrända cd-r gäller alltså inte. Känns också rimligt. Enbart medverkan på samlingsskivor räcker inte heller.

Med demoband skulle boken ha svällt över alla bräddar. Redan nu är den över 900 sidor lång – och tung. Det är den tredje upplagan av verket, och troligen den sista, enligt författaren.

Jag lyfter på hatten för Janne Stark och det hästjobb han har gjort med insamlandet och sammanställandet av material.

Boken innehåller 3 600 band och artister, från A till Ö, med tillhörande biografi och diskografi. Det finns ett otal bandbilder och 3 700 skivomslag. Den sanslösa bildmängden utgör en stor del av verkets styrka.

Längst bak finns ett massivt medlemsindex, med namn på tusentals musiker och vilka band de spelat/spelar i.

Stark – som förutom skribent även är musiker och skivsamlare – upplyser dessutom skivfantaster om vilka plattor som är särskilt värdefulla på samlarmarknaden.

I början av boken finns en länsförteckning, där varje band och artist delas in under respektive ursprungslän.

Med följer en cd med tidigare outgiven musik, bland annat från Voltergeist och Zoom Club där 220 Volt-folk var/är inblandade.

Att bläddra i encyklopedin är helt fantastiskt, det är lätt att fastna. Att läsa om ett band ger associationer till ett annat. "Finns dom med? Men dom då?" Oftast gör de det. Att Janne Stark exempelvis har lyckats nosa rätt på Brunflos Eternal Desire – vars enda utgåva är en egenutgiven mini-cd 1998 – säger något om den underbara nördnivån.

Åsikten att internet skulle ha gjort den här typen av verk överflödiga är nonsens. Här är informationen – text och bilder – samlad, processad och ordnad i bokstavsordning för läsaren i en fysisk och greppbar form.

Det är inte ett traditionellt uppslagsverk i den meningen att fakta redovisas utan tyckande, vilket författaren lägger en tydlig brasklapp för i förordet. Janne Stark är högst närvarande i texten, och tycker gärna till om artisterna och grupperna.

Fördelen är att texten får personlighet, det märks att en människa står bakom. Nackdelen är att läsaren/artisten/banden får en åsikt som hon/han/de inte bett om, något man förväntas slippa i en encyklopedi. Men det här är Starks enmansprojekt, och han ska givetvis göra som han vill.

I linje med det personliga tilltalet har författaren i slutet gjort några egna topplistor, bland annat sina fem favoritlåtar bland 1970-talets svenska hårdrock. Givetvis roligt för honom själv, för mig som läsare känns det överflödigt. Det är bokens uppslagsverksegenskaper som lockar mig.

Dessutom är det tråkigt att Stark även listar de sämsta covers som svenska hårdrocks/metalband har gjort. Han borde i så fall enbart ha lyft fram det positiva.

Är det ett problem att författaren själv är musiker och skriver om sina egna band? Tja, kanske. Men han mörkar inget. Och framför allt – skulle den här boken finnas om inte Janne Stark hade gjort den? Troligen inte.

I slutet finns några annonser, vilket jag reagerar på. Det brukar inte vara kutym i böcker, men är givetvis ett sätt för Stark att få tillbaka i alla fall lite av all den tid/de pengar som projektet tagit.

Ett annat val som gjorts är att skriva boken på engelska. Det har jag inga synpunkter på. Att Stark vill nå ut till så många läsare som möjligt är förståeligt, både av filantropiska och kommersiella skäl. Jag unnar honom att få igen några kronor för alla tusentals arbetstimmar. Att det finns en marknad tror jag säkert, svensk hårdrock och metal i dess olika former är känd och respekterad av fans över hela världen.

Men det är klart, med över 900 sidor engelska blir det givetvis fel ibland (även om felen är få). Att till exempel översätta "vallabod" – alltså en bod där man vallar skidor – till "shepherds hut" – herdestuga – visar att språket och redaktörskapet inte alltid hänger med.

Boken innehåller fruktansvärt mycket information, och att göra en källbedömning av massan är svårt. Stark gör en sammanställning av sina källor i början, i övrigt litar jag på honom i hans roll som erfaren skribent och detaljintresserad person.

Dock reagerar jag på att Wikipedia listas som en av 30-talet använda webbsidor. Den brukar inte anses som tillräcklig – åtminstone inte i journalistiska sammanhang – men Stark har förhoppningsvis koll på sina referenser.

Layouten är tydlig och lättläst. Inte den mest uppdaterade inom området, men innehållet når fram. Omslaget ser hemmagjort ut, vilket det också är eftersom Stark själv stått för design och layout.

Men dessa invändningar är små i det stora sammanhanget. För den som är intresserad av svensk hårdrock och metal är "The heaviest encyclopedia of Swedish hard rock and heavy metal ever!" en guldgruva.