Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Två års kamp för att få hem sin son

Efter flera års kamp har Anna fått hem sin son. Nu har hon svart på vitt en utredning som visar att hon visst kan ta hand om sitt barn.
Men två år av deras gemensamma liv är borta.

Annons

Kärleksbudskap och kloka ord pryder väggar och gardiner hemma hos en ung mamma, som vi kan kalla för Anna. När ÖP träffade henne för nästan exakt två år sedan stod här en tom spjälsäng. Hennes son hade tagits ifrån henne när han bara var tre veckor gammal.

Anna hade sökt hjälp i samband med förlossningen och fick bo på Ankaret för att få stöd. Men det visade sig inte riktigt vara hela sanningen, stödet var också en slags granskning. Hennes föräldraförmåga utreddes och trots att hon blivit sjuk efter förlossningen fick hon enbart tre veckor på sig att bevisa att hon kunde ta hand om sin nyfödda son.

Beslutet från socialförvaltningen blev att hon inte dög och att sonen skulle placeras med stöd av Lagen om vård av unga, LVU. Annas son placerades på ett familjehem. Det med anledning av att Anna inte skulle ha tagit hand om sonens torsk, en svampinfektion, att hon inte städat ordentligt i lägenheten på utredningshemmet och att hon hade svårt med anknytningen till sonen på grund av hennes ADHD.

Ända sedan dess har Anna kämpat för att få tillbaka sin son. Hon har skaffat sig en utbildning, hon har utrett sin ADHD i Lund för att få en utomståendes syns på nivån av ADHD och hon har konstaterats ha sekundär binjurebarksvikt.

Hon har med andra ord försökt motbevisa socialförvaltningens slutsatser och på det sättet få hem sonen.

– I början var det lite så att socialhandläggarna reagerade med ett "oj, ja, okej, men vi måste se en längre tid att det går bra för dig". Jag var hela tiden på dem att jag ville åka till ett annat utredningshem och visa vad jag kunde, säger Anna.

Samtidigt som hon försökte hitta motbevis så prövades sonens LVU av både förvaltningsrätten och kammarrätten. Men det resulterade bara i stöd för socialförvaltningens beslut.

– Jag kände att det inte hjälpte att motbevisa något. Utan jag måste i stället kämpa ännu mer för att komma till ett utredningshem. Jag tjatade och tjatade. Jag kände att nu hade vi prövat det rättsliga, nu måste jag samarbeta med socialen, säger Anna.

Under tiden bara gick månaderna. Anna fick som minst träffa sin son en timme varje vecka och som mest två dagar i veckan. Han fick inte sova över. Men hon kände sig aldrig utan hopp.

– Jag brukade titta på en bild på honom som jag har på väggen. Han har en knuten näve och tycks mena "kämpa mamma!", säger hon.

Anna ville också med rent samvete kunna förklara för sin son i framtiden att hon verkligen gjort allt för att få hem honom.

Hon tycker att hennes situation tog en ny vändning när hon fick en ny socialsekreterare. Det var först då som hon till sist fick chansen att bo med sin son på ett nytt utredningshem. Det tog 1 år och 11 månader från sonens födelse för henne att nå dit.

Hon och sonen bodde tre månader på ett utredningshem i södra Sverige. Där sattes hon under lupp och ombads visa sonen bilder på fosterföräldrarna från familjehemmet. Där hade de skrivit ömma ord till Annas son.

– Det kändes helt sjukt att jag skulle läsa i den där boken, säger hon.

Det gick bra för Anna på utredningshemmet. Hon kommer få visst stöd här hemma. Men föräldraförmågan brister det inte i. I slutsatserna av utredningen står det bland annat:

"Att de övergripande målen gällande ... (sonens) hälsa, utbildning, känslo- och beteendemässiga utveckling samt familj och sociala relationer har tillgodosetts på ett tillfredsställande sätt av hans mamma."

– Bara för att man har ADHD innebär det inte att man är en dålig mamma, säger Anna.

Plötsligt var målet nått. Inget hade egentligen förändrats jämfört med för två år sedan. Men plötsligt så duger Anna och sedan en månad bor hon och hennes son tillsammans. Sonen går runt i lägenheten och leker och busar. Anna själv sitter och försöker förklara sina känslor av att komma hem med honom.

– Det var så underbart och jag undrade om det verkligen hände. Jag var helt chockad. Det känns som en stor seger.

Socialförvaltningen har hävt sonens LVU. Nu gäller det att hitta rutiner i vardagen, en plats på en förskola och ett jobb.

– Det måste vara som att vara nyförlöst och få ta med sig barnet hem. Du ska lära dig allt på nytt och försöka hitta egna rutiner. Andra föräldrar har fått göra det med sitt spädbarn. Jag har inte fått den chansen, säger Anna.

– Jag har nog inte fattat det än. Det är 1 på 100 att man blir av med ett LVU. Men jag hade velat att det skulle gå mycket snabbare, fortsätter hon.

Anna berättar att hon är djupt tacksam mot sin familj, släkt och alla vänner för det stöd de gett.

– Jag har haft dem och de har kommit fram på stan för att ge mig kramar. Det har betytt mycket, säger hon.