Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

UG om Sollefteå: Bra journalistik stryker aldrig medhårs

Bra journalistik är alltid självständig. Den viker av från intrampade vägar och skildrar konflikter ur nya synvinklar. I bästa fall tvingar den fram en djupare och mer nyanserad debatt än det snöbollskrig som ofta rasar i sociala medier och debattprogram.

Onsdagens Uppdrag Granskning i SVT lyckades med det. Programmet handlade om sjukhusstriden i Sollefteå, men inte om argumenten för och emot en nedläggning eller om ockupationen av sjukhuset som pågått i snart ett år.

Vinkeln var istället politiker som hoppat av efter att ha hotats till livet, kyrkans hämnd på dem som röstat ”fel” och Sollefteå kommuns skattefinansierade kampanj som kulminerade med att kommunens egen kommunikationsstrateg spred falska anklagelser om en politiker i anonyma mejl (och därefter dömdes för grovt förtal - men behöll både jobbet och kommunalrådets förtroende).

All respekt för dem som kämpar för att behålla sitt sjukhus med utomparlamentariska metoder. Kampen för många av de rättigheter vi tar för givna idag har börjat på det sättet. Och grundkravet, bra och jämlik sjukvård för landsbygdens befolkning, är självklart.

Med det sagt måste man ändå fråga sig om inte sjukhusstriden i Sollefteå har spårat ur.

Ta bara tonläget. I retoriken har tio mil till sjukhuset blivit synonymt med livsfara. ”När kommer första dödsfallet?” stod det i ett upprört inlägg på kampanjens Facebooksida.

Men tio mil till sjukhus är en verklighet för många. För ett stort antal jämtar är det halvvägs. Och gravida kvinnor i Stockholm kan få åka till Nyköping för att föda när alla förlossningsavdelningar är fulla.

Det är inte förlossningskliniker som fattas i svensk förlossningsvård. Det är barnmorskor.

Det är inte nära vård som är viktigast för den som är svårt sjuk. Det är säker vård.

Striden om Sollefteå sjukhus har blivit en symbol för klyftan mellan stad och land. Den lilla människans kamp mot övermakten. Men vem är mest maktfullkomlig i den här striden? Är det ockupanter och aktivister som viftar bort mordhot som bagateller, eller är det politiker som ger efter för hoten och kliver av politiken för att skydda sin familj?

Om man lyfter blicken en aning och ser medborgarna i Västernorrland som ett skattebetalande kollektiv, då framstår plötsligt Sollefteå kommuns agerande som självcentrerat och egoistiskt.

Man behöver inte vara sjukhusekonom för att inse att tre akutsjukhus i ett län med 240 000 invånare är ohållbart. Men alla försök till nedskärningar för att få ordning på ekonomin har stoppats av protester.

Det går att dra många paralleller. ”Bryt gärna uran, men inte här”. ”Lägg gärna ner regementen, men inte vårt”. ”Stäng skolor om det krävs, men rör inte vår”.

Självklart ska inte ockupanterna och demonstranterna lastas för att en svans av näthatare utnyttjar kampanjen för att få utlopp för sitt förakt. Men när det sker måste ändå de ledande personerna ta tydligt avstånd.  

Reaktionerna efter Uppdrag Gransknings reportage var förutsägbara. ”Visst är det förkastligt med hot mot förtroendevalda, men det är väl ändå inte det som är det viktiga…” Ungefär så lät det på de flesta håll. Norrlandsopportunismens okrönta drottning Lotta Gröning drämde till med ”det värsta jag sett när det gäller att spegla landsbygden” i en krönika i Expressen.

Visst är det ovant att se Janne Josefsson ställa ansvarsutkrävande frågor till sjukhusockupanter i slutet av ett program. Det är ju normalt tjänstemän och politiker som svettas framför hans mikrofon.

Men i det här fallet fanns det faktiskt skäl att ställa frågan till ledarna för Sollefteåupproret om de tar avstånd från hat, hot och förtal mot politiker. De flesta gjorde det, men alla var inte lika tydliga.

Janne Josefsson är en makthavare. Uppdrag Granskning har tyngd nog att vända opinioner. Det medför ett stort ansvar. Jag tycker att de tog det ansvaret i onsdagens program. De komplicerade bilden av ett folkuppror som hittills har skildrats på ett förenklat sätt som de goda krafternas kamp mot de onda.

Bra journalistik stryker aldrig medhårs.