Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ulla har skrivit om mörkret och den frånvarande fadern

Ulla tittade ivrigt på sin far, bokbindaren, som satt mittemot henne vid köksbordet och läste tidningen noggrant som han alltid gjorde. Hon var 12 år och hade vunnit pris i en simtävling, men hon hade inte berättat något för fadern eftersom hon ville överraska honom.
När han äntligen hade sett bilden och läst texten om Ulla puttade han ner glasögonen på nästippen, tittade över bågarna och sa till sin dotter;
– Du måste klippa luggen.

På omslaget av Ulla Englspergers debutbok "Vem har sagt att allt ska vara roligt?" finns bilden från tidningen där hon håller i simstatyetten. Även boktiteln har en koppling till fadern, det var ju någonting han sa.

Händelsen vid köksbordet ägde rum i Boden 1955. Nu är pappan sedan många år borta, men minnena är färska och lusten att berätta stor.

– Det fanns svåra saker i mitt liv och en sådan sak var relationen till pappa. Jag har nog alltid upplevt honom som en väldigt frånvarande far, säger Ulla.

Det är en bok om misslyckanden och stora framgångar, kärlek och avstånd. Och så det där ständigt närvarande mörkret.

– I många avseenden är min barndom nästan som en saga, i andra kusligt mörk och fylld av det ständiga sökandet efter närhet till min, i många avseenden, frånvarande fader.

Många känner nog igen sig, tror Ulla. Uppväxten under 1950- och 60-talet är allt annat än unik, med en hårt arbetande pappa och en mamma som fick agera nav i hushållet. Men att boken skulle komma att utgå från fadern var ingenting hon hade bestämt sig för innan.

– Det var inte medvetet. Jag skrev ner olika scenarier, de som kom till mig. Sedan lade jag ihop allt och då gjorde jag den omtumlande upptäckten att det mesta pekade på pappa. Det blev så tydligt när jag satte det på pränt.

Boken handlar i stora drag om uppväxten i Boden 1943–1969 och Ulla mörkar ingenting.

– Men de värsta händelserna vill jag inte nämna här, även om de finns med. Jag kan inte locka till läsning genom att servera det värsta.

Slog han dig?

– Nej, nej, det gjorde han aldrig.

Hon funderar en stund och fortsätter;

– Han hade många sidor och jag hoppas även att de goda kommer fram, även om jag berättar mycket om hans tillkortakommanden.

Hon älskar att berätta historier, säger hon, och det märks. Och just en historia vill hon att boken ska vara. Inte en självbiografi, utan en berättelse som andra människor kan ta till sig och känna igen sig i.

– En berättelse låter inte så storvulet och mångas liv såg ju likadana ut på 50- och 60-talet, säger hon.

Men 1969 tar boken slut, för då hände det någonting speciellt i Ullas liv. Mer säger hon förstås inte. Det får man läsa i boken.

Hon vill lämna något efter sig, berättar hon. En tanke som väcktes när barnbarnet frågade om Ulla kunde berätta hur det var att hoppa i hö när hon var liten.

– Jag vill berätta hur jag kände och tänkte. Det önskar jag att jag hade frågat mina föräldrar mer.

Hon tar upp boken och bläddrar i den.

– Jag vet precis vad min pappa skulle säga om han fick se boken. Han skulle ta upp den och studera den noggrant, bläddra i den och läsa i den. Han skulle ta god tid på sig. Sedan skulle han, åter igen, putta ner glasögonen på nästippen och titta över glasögonen och säga; "du måste lära dig kommatera".

Hon skrattar. Stänger boken och tittar upp. Vilken tur att hon skrev den ändå. Och egentligen vet hon ju att han skulle ha tyckt om den.

Läs också:

De vill väcka världen med musik

Decibel öste ur Beatles låtskatt

De fick Kulturrådets pengar