Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Under kraftledningarna är byarna strömlösa

Byarna Tunåsen och Vallåsen ligger vid den jämtländska gränsen, numera mot en horisont av vindkraftverk och en himmel marmorerad av kraftledningar. Men ingen av byarna har el.

Annons

Ivar vet att det diskuterades om byn skulle få el. Men då skulle det tvunget stå en transformator bredvid sågen och det ville man inte. Att få lösensumman verkade smidigare.

– Folk diskuterade inte som de gör i dag, säger Ivar Asplund.

Tiden han pratar om är slutet av 1940-talet, då var byarna Tunåsen och Vallåsen vid den jämtländska gränsen levande. Det bodde runt sextio personer i varje by. Ivar Asplunds mamma var den siste som var bofast i hans hemby, Vallåsen. Hon flyttade på 1980-talet.

Själv flyttade Ivar 1950 när han tog värvning. Nu bor han i Forserum i Småland, men återvänder till byn flera gånger om året. En enda gång har han missat älgjakten. Hade det funnits el hade han kanske flyttat tillbaka till Vallåsen någon gång.

– Nu är jag ensam här i många veckor, säger Ivar.

– Men på sommaren blommar det upp, säger Stefan Carlén som bor i grannbyn Terrsjö på andra sidan väg 345. De har både el och elva bofasta bybor. I Tunåsen och Vallåsen finns inga bofasta kvar, men ungefär 25 sommarstugor. Någon el har det aldrig blivit.

Ivar bjuder på fem sorters kakor i köket. De talar om hur man brukade sitta på vedlådan och dricka kaffe, om att Jonssons slagit buskar och om att det var långt att gå likt förgrymmat när det inte fanns någon väg.

– Ska byn blomma behövs det ju el, den här byn hade kanske inte sett ut såhär om vi haft det, säger Ivar.

Det gick fort när byarna tömdes på 1960- och 70-talen. Levande byar blev sommarstugebyar över hela Sverige, så det är inget unikt för Tunåsen och Vallåsen. Det var utflyttningstider och byborna valde en summa pengar för kraftbolagens rättigheter vattnet, i stället för att koppla upp sig. Just att byarna förblev strömlösa tror Ivar och Stefan är en av de största anledningarna till att det inte finns någon bofast kvar.

Ivar frågar sig om de här byarna kommer vara kvar om hundra år. Han tror inte det.

– Jo, det tror jag, säger Stefan.

– Det skulle vara intressant att kliva upp ur askan och kolla då, men det får man väl inte, säger Ivar och skrattar.

Han tittar ut genom köksfönstret som vetter mot de nya vindkraftverken i fjärran. Ivar har ett eget elverk, så han kan bjuda på kokkaffe till kakorna.

– Det är elverk och solceller och sådant som gäller här, säger Stefan.

Han tror att ny teknik kan hjälpa glesbygden och hoppas att fiberbredbandet till Terrsjö ska vara klar inom ett år.

– Själva vägen man åker på är viktig, men jag tror att bredband är viktigast, säger han.

Just kommunikationerna tror de båda var avgörande i att Tunåsen och Vallåsen kunde sluta strömlösa. Vägen kom inte förrän 1936 och telefon kunde man bara låna på Kvarnbränna.

Kanske hade man inte ens tid att engagera sig när kraftverken skulle byggas, mellan flottning, plöjning och skogsarbete. Kraftverksbyggena blev en chans till ännu ett extra jobb. Eller ett till ben att stå på, som Stefan kallar det.

I dag skattas den mesta kraften som produceras i området inte där. Stefan och Ivar tycker att det ger för lite pengar tillbaka och tycker att det borde vara som i Norge, där det skattas lokalt. Ivar resonerar att ett öre per kilowatt väl inte hade varit så fult.

Ovanför byns mark bildar ledningarna rutmönster mot himlen. Ivars kökslampa drivs av hans egna elverk.

– Vi får leva på kraften från ovan, säger han.