Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Undervisning som satte spår för livet

Snart dags för skolavslutning. Om syrenerna inte blommat över brukade jag plocka med ett par stycken och ställa på lärarens kateder. Hur var det egentligen förr? Här berättar jag kort om mellanstadiet där jag fanns som elev på 1940-talet.

Annons

Andra världskriget var slut. Agan fanns kvar, stora klasser, inga speciallärare. Klarade en elev inte skolan fick han eller hon gå om. Så var det. Förhållanden som knäckte självkänslan för livet för en del. Mellanstadiet började på den tiden i tredje klass. Grundskolan var sjuårig.

Betyg hade vi fått redan i ettan. Jag kan inte minnas att det var något vi pratade om.

– Viktigast är att ha A i ordning och uppförande, sa mamma.

Fröken Almén hette lärarinnan vi fick i tredje klass. Vi var 34 elever och en lärare. Hon började alltid veckan med en dubbellektion i räkning.

– Hon var bra på att lära ut räkning, säger min barndomskamrat Bengt än i dag.

I minnets arkiv lever hon som en bra, men sträng pedagog. Fröken Almén lärde oss rita kartor. Vi började med att rita en egen karta över klassrummet och vi satte ett kryss på den egna bänken.

Några veckor senare fick vi gå ut och göra en karta över skolgården. Fröken ritade före på tavlan. Till slut ritade vi en karta över hela kommunen med sjöar och allt.

På köpet fick vi lära oss väderstreck, karttecken och skala. Dessutom förklarade hon skillnad på granit och gnejs och hon visade jättegrytor vid vår baddamm ovanför samhället.

Vi ritade och skrev mycket. I geografiundervisningen fick vi fina arbetskartor med små färgbilder bilder.

Jag glömmer aldrig Dalsland och akvedukten i Håverud. Många år efteråt fick jag se den i verkligheten.

TV och filmer fanns inte i skolans värld då, men stora planscher högläsning var populärt.

I sexan kom folkskolläraren och löjtnanten i reserven, N. Wive W. Bondesson, som en frisk fläkt. Han kom direkt från en repmånad. Han cyklade över en mil varje dag till jobbet på skolan. Vänlig och glad.

Jag hade börjat slarva litet med läxor. Fågel eller fisk minns jag att han kommenterade min handstil. Antagligen för första gången i samhällets historia, besökte han hemmen för ett slags kvartssamtal.

Han sa till mamma att jag slarvade ibland, men att jag reflekterade snabbt. Jag visste inte vad ordet reflektera betydde.

I sjuan organiserade han löpande bandprincipen i slöjden, sågade till liten plywood bitar som eleverna klistrade bilder på.

De såldes och tillsammans med pappersinsamling samlade klassen till en skolresa.

På sommaren efter sjuan for vi till Jämtland och bodde på tåghem en vecka. Tåget tog oss till nya sevärdheter varje dag.

När vi gick ner från Åreskutan blev det dimma. Några flickor kom ifrån oss andra.

– Nu dör vi, sa Berit till de andra flickorna som gått vilse.

– Lika bra att vi berättar roliga historier för varandra när vi ändå ska dö.

Men ner kom de välbehållna till slut.

Den undervisningen satte spår hos mig för livet.

Jag fick se högre berg, större sjöar och skogar än jag någonsin sett.

Varje år återvänder jag till Tännforsen och minns.

Tack, Wive Bondesson i din himmel, för den undervisningen.