Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Utställningen är ojämn – men inte slätstruken

Ann Charlott Skogøy är en dansk konstnärinna. Sedan 2008 bor hon och hennes familj på ön Bornholm.

Och det är också från Bornholm hon hämtat namnet till utställningen – ”Krashaven”; namnet är hämtat från en landskapstyp på Bornholm, ett landskap fullt av vattensamlingar.

Att Ann Charlott nu ställer ut på Ahlbergshallen beror bland annat på att hon har bekanta i Östersund. Vernissagen var i söndags. Ann Charlott Skogøy är utbildad textildesigner. Men det hon visar är måleri. Ett måleri präglat av fascination för material och färg och kanske en rädsla för den alltför platta ytan.

För om man tittar på måleriet, och tittar närmare på målningarna, så kan man se att många av dukarna har påklistrade textilbitar, textilier som sedan har målats över och ibland syns genom färgen och ibland inte. Och både textilierna och färgerna har lagts på i lager på lager.

– Jag söker kontraster, vill skapa ett grafiskt uttryck och det ska skina igenom ytan, berättar Ann Charlott.

De 17 verken som visas är alla små explosioner av färg och udda material. Här finns måleri också på lump förutom dukarna med textilbitarna.

Helheten blir något ojämn. Vissa verk har ett eget uttryck och det abstrakta måleriet och ytorna bildar fascinerande verk som omedelbart startar kommunikationen med betraktaren. Andra verk blir mer platta, mer ett försök att skapa något och en förtjusning i sina material som ändå inte når ut.

Jag gillar ändå viljan att våga och sättet hon tar sig an utmaningen i ytan. Och i ett verk som ”Mørke” där en massa svarta fågeldun har lagts på en mörk yta mot lila, blått och svart finns det något utöver det vanliga. Här sitter kombinationerna i färg och applikationer perfekt. En lite hotfull men vacker målning som sticker ut på ett positivt sätt.

Utställningen på Ahlbergshallen finns kvar till 27 februari.

Jag började att skriva om konst i Östersund år 2000. Den utställning som hade vernissage på Härke Konstcentrum i lördags är den tionde utställningen med verk av Susanne Frunck jag skriver om – det är också hennes femte separatutställning i Östersund. Jag gillar det. Susanne vågar satsa fullt ut på det hon sysslar med. Och om man nu vill syssla med konst är det självklart att vilja visa det man gör.

Utställningen på Härke konstcentrum består uteslutande av måleri. Det är den första utställningen med enbart måleri som hon visar. Tidigare har det varit mest grafik.

Men det som återkommer nu av det som funnits med tidigare är vissa färger. Och kanske framför allt den där nyansen av blått som förmedlar en känsla av  is och kyla.

Målningarna är till största delen abstrakta. Det är en lek med både färg och form. Men i det abstrakta finns också silhuetter och annat som skapar andra intryck. Enbart en av målningarna är föreställande och där finns en and i vatten.

Susanne Frunck arbetar med sina färger och sina mönster. Hon skapar djup och i flera målningar återfinns något brinnande i orange, kanske är det passionen för måleriet.

Utställningen är ojämn. Det är naturligt. Men det är inte slätstruket. Det går nästan att fysiskt känna hur hårt Susanne har jobbat med att uppnå den där så eftersträvansvärda balansen. Och den finns där. Allra mest hittar jag den i två korresponderande målningar, en på papper och en på duk – döpta till ”Var är du?” och ”Här är jag!”. Där sitter det!

Efter förra helgens vernissage på Bolins har jag mött många som uttalat sin förtjusning över Kajsa-Tuva Henrikssons måleri och utställningen ”La Parade”. Och särskilt kul är det att flera av dem är personer som annars inte brukar besöka gallerier.

Men det finns på nätet folk som tydligen inte klarar av att någon konstnär blir framgångsrik och börjar sälja. Mina två senaste krönikor, där jag nämnt Kajsa-Tuva, här på sidan har på nätet fått kommentarer från anonyma personer som vill framhålla sig egen ställning genom att kalla sig saker som ”konstvän” och ”konst och musikälskare”. Även i andra media som bevakat utställning har liknande kommentarer dykt upp.

Det de skriver saknar all saklighet. Det handlar mer om någon slags personangrepp där de skriver och kallar utställningen för ”Kejsarens nya kläder”. När jag mot vad jag brukar ändå skriver ett svar på den anonyma kommentaren och ber om ett förtydligande kommer ett svar om konstmarknaden och ett teveprogram om internationell konsthandel, vad det nu har med Kajsa-Tuvas konst att göra…

Men uppenbart finns det personer som inte tycker om att det går riktigt bra för lokala konstnärer och värst är om de får sälja mer än andra. Ingrid Roths konst har också bemötts med liknande synpunkter från en del håll.

Men bra konst är inte konst som ingen vill köpa. Bra konst kan vara konst som alla vill köpa. Men bra konst kan också vara konst som har svårt att sälja. Kvalitet sitter inte i försäljningssiffror, men bra konst kan faktiskt sälja. Det är både Ingrid Roth och Kajsa-Tuva Henriksson goda bevis på.

Artikelkommentarerna är bara bevis på avundsjuka och missunnsamhet. Är inte livet för kort för att man ska ägna sig åt det …

Och vill man kritisera eller inte delar uppfattning så kan man väl helt enkelt tala om varför man tycker si eller så i stället. Gärna debatt och alla olika åsikter – men inte smutskastning.

Christer B Jarlås