Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vacker blandkompott med ett fint syfte

En multikulturell kompott av dans, musik och sång framförd med ett vackert budskap.

Det var vad publiken i en fullsatt Gamla teater bjöds på under lördagskvällen när den lokala kören Mozaik arrangerade föreställningen och solidaritetsmanifestationen ”Sampari – Morgonstjärnan”.

Stjärnan, som finns på den västpapuanska flaggan, är en symbol för den förtryckta urbefolkningen och på väggen bakom scenen hängde den blå-vit-röda fanan åskådligt. I hemlandet riskeras 15 års fängelse om man hissar den.

Men kören Mozaik var inte ensamma på scenen. Den internationellt erkända dansgruppen Vanaver Caravan från USA låg även dem bakom arrangemanget. Och tillsammans skildrade de historien om förtrycket, med hjälp av den amerikanske sångaren Pete Seegers berättarröst.

Vanaver Caravan, som specialiserat sig på folklig dans världen över, visade upp allt mellan modern dans och något som för det otränade ögat liknade jive. Till och med ett skickligt steppnummer bjöds publiken på. Och i sällskap av kören och mäktiga rytmiska trumslag blev numret min favorit för kvällen bland många bra.

Mozaik framförde en mängd västpapuanska sånger blandat med populärmusik, däribland folkrock från Crosby, Stills & Nash. Med stämsång framfördes ”Daylight again” och ”Find the cost of freedom” ackompanjerad av ukulele och den fenomenala kören. All denna musik och dans, tillsammans med teatraliska inslag, blev också det vinnande konceptet för hela föreställningen som i stort handlade om det goda, det onda och friheten.

”Kampen mellan gott och ont är lika gammal som människan” förkunnade Pete Seegers fantastiska berättarröst genom högtalarna.

Var det en behaglig rysning jag kände längs ryggraden?

När två och en halvtimme, inklusive pause, hade passerat stämde kör, dansare och slutligen publiken in i Bob Marleys One love. Den västpapuanska frihetskämpen Benny Wenda kom upp på scenen och jag kunde inte låta bli att känna ett sting av vemod. Tänk att ständigt behöva föra en hård kamp för något som är så självklart för andra.

Men stämningen andades hopp och framtid, föreställningen var ett riktigt fint initiativ av kören Mozaik.