Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vackert och annorlunda

Varifrån kommer rösten och vilka berättelseelement dominerar? En romans särart bestäms mycket av svaren på dessa frågor. En röst, flera röster, stark berättarauktoritet, uppbruten auktoritet.

Annons

Yttre händelser dominerande som i Eddan, inre monolog som hos Salinger, relation som i alla psykologiska romaner, tung miljöbeskrivning, metaforer tunga?

Att dessa frågor finns pekar mot romanens livskraft: den är underbart mångformig, tar ideligen nya skepnader trots alla dödförklaringar.

Sara Stridsbergs ”Beckomberga” (Bonniers) har en berättare – Jackie - som samtidigt är del av den fragmenterade handlingen.

I första två tredjedelarna finns en väldig betoning av ett flyende solsken. Det ger en känsla av ödesbundenhet, människans underordning under naturen men kan också läsas allegoriskt; det goda strilar ideligen in i korridorer och mot fasader på Carl Westmans skapelse, byggd så att ljuset skulle slå in från alla håll.

Skildringen av det stora mentalsjukhuset med som mest två tusen platser mellan 1932/35 och 1995 är över huvud taget anmärkningsvärt positiv:

Det fanns en vision under folkhemstiden att erbjuda det bästa åt de svagaste. Övervåld, institutionalisering och kronifiering diskuteras inte just. De intagna vill ofta stanna kvar, räds kraven på anpassning i världen utanför.

”Beckomberga” är ett slags kollektivroman om en grupp patienter, personal och anhöriga som försöker rädda varandra men tillsist står ensamma inför döden, ofta självmordet.

Här ligger författarens patos: mentalsjukdom skildras inte genom sina symtom utan som levnadsöde i skimrande brant belysning, lyriskt, tragiken i ständig kamp med godhetens möjlighet. Vi får minnas att psykofarmaka inte fanns under halva Beckombergas existens, schizofreni och bipolär sjukdom var ofrånkomligt kroniska om än med växlande faser.

Skönheten i de prosalyriska ljusskildringarna blir här till ett hopp över människor vars liv är fullständigt uttrycksfulla men där relationerna belastas och spricker i ensamhet, ofta genom alkoholen.

Det är så vackert, en så annorlunda berättelse som brukar tecknas nattsvart. Den är motbild men har ett eget, existentiellt allvar som är helt bedövande.

Brydde sig samhället trots allt mer om sina svagaste då än nu, trots inlåsning och utan förhoppningar om något slags bot eller lindring?

Sara Stridsberg lutar åt ett ja på den frågan.