Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är det för fel på verkligheten?

Annons

I fredags hade filmen "Monica Z" premiär. Edda Magnason gör en lysande prestation i titelrollen, minst lika bra är Kjell Bergkvist.

Han gestaltar fadern som envetet försöker få Monica att stanna hemma hos sin dotter, i stället för att åka runt och sjunga. Konflikten är en avgörande dramatisk motor för hela berättelsen.

Men stämmer bilden?

Filmaren Tom Alandh som gjort en stor intervjufilm med Zetterlund hävdar nu ilsket i Dagens Nyheter (16/9) att pappan i alla år stöttade Monica och att hon bekräftat det i sina memoarer.

Filmens producent svarar att rolltolkningen "representerar inte bara pappan utan hela patriarkatet och jantelagen".

Redan i förtexterna framgår att filmen är "fritt baserad" på sångerskans liv, vilket innebär att man tagit sig poetiska friheter, som termen lyder. Det är en problematisk hållning.

I helgen framgick av radions P1 hur denna poetiska frihet använts till att ändra en rad sakuppgifter - Monica träffade aldrig Ella Fitzgerald, hon arrade inte "Sakta vi gå genom stan", hon spelade aldrig med Bill Evans i USA. Tre påhittade scener med avgörande bärighet för filmens dramaturgi.

Vad är poängen med att förvanska fakta om existerande personer? Det är precis som när filmarna bakom "Call Girl" grundlöst antydde att Olof Palme besökt prostituerade.

Eller som när Alexander Andorhil skrev en roman om Ingmar Bergman, med massvis av fritt uppdiktade ingredienser.

Själva affärsidén tycks vara att snylta på kändisskap, och hitta på uppgifter som bara blir intressanta för att de gäller en känd person. Vilket är att lura tittaren och läsaren.

För när jag ser en film om Monica Zetterlund innebär det outtalade kontraktet mellan mig och filmteamet att den berättar något som är sant.

PO Enquist skrev för tiotalet år sedan en roman om Lewi Pethrus med häpnadsväckande uppgifter om trosfränden Sven Lidman. Jag misstänkte att han skarvat rejält, men en koll i Lidmans memoarer visade att vartenda ord stämde. Enquist utgick alltså från att verkligheten duger - bara man vill och ids.

Och vad blir annars nästa poetiska frihet? Kanske en film där Fredrik Reinfeldt är pedofil? Eller Stefan Löfven nazist? Låter det kittlande? Om det är sant eller inte spelar tydligen ingen roll. Här snackar vi poetisk frihet och snygg dramaturgi.

Eller så handlar det om helt vanlig lättja. För det är givetvis betydligt enklare att fantisera fritt än att kolla fakta.

Dåligt hantverk, säger jag.