Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad händer med alla fåren när den gode herden drar?

Annons

Det kändes som att Johan Heltne haft tumme med högre makter kring tajmingen av sin debutbok "Det finns ingenting att vara rädd för". Boken som handlar om en 16-årig pojkes uppväxt i slagskuggan av Livets ord, kom ut nästan samtidigt med att kyrkans, eller snarare sektens, grundare Ulf Ekman tog adjö av sin mållösa församling med beskedet att han blivit katolik.

Det var ett makalöst sidbyte. En mer spektakulär fångst i svenska vatten har katolska själafiskare knappast gjort sedan man fick drottning Kristina på kroken 1654.

I en intervju i den kristna tidningen Dagen berättar Johan Heltne om den amerikanskt inspirerade framgångsteologi som var så viktig under Livets ords pionjärtid. Vägen till framgång – andlig som världslig – gick via Bibelstudier och ett positivt tänkande. Och barnens roll var central:

"Retoriken var att vi var utsedda, vi var speciella. Det fanns också ett fokus på ledarnas barn. Vackra barn. Killar. Saker som jag i dag tycker är vidriga. Det är så ytligt. Men på ett sätt var Livets ord före sin tid: i dag ska ju alla vara varumärken."

Livets ord grundades 1983, när Ronald Reagan och Margaret Thatcher stod på topp. Året efter vann de halvamerikanska mormonbröderna Herrey schlagerfestivalen åt Sverige och landets kultur- och medievänster rasade mot vad som sågs som ett konservativt amerikanskt korståg.

Men även om Livets ord åtminstone före Ulf Ekmans avhopp hade drygt 3 000 medlemmar blev den aldrig det högerspöke vänstern varnat för. Gästspelande kändisar som Carola Häggkvist och Runar Sögaard väckte mest löje. Och i takt med nyliberalismens kräftgång slipades de mest stötande högerkanterna bort.

Den pariastämpel församlingen fått i medierna har den ändå inte blivit kvitt. En trist påminnelse om det kom vid utnämningen av Elisabeth Svantesson till arbetsmarknadsminister i fjol. Hennes meriter hamnade då helt i skuggan av hennes negativa inställning till abort – och att hon varit medlem i Livets ord till år 2000.

Johan Helte är starkt kritisk till den förklaring Ulf Ekman gav i DN till att han konverterade: "Han vägrar inse vidden av den själsliga förödelse han är ytterst ansvarig för. Det handlar om hundratals, kanske tusentals människor, inte bara några enskilda individer. Talar han så här kan ingen ta honom på allvar."

Författaren sitter dock lika lite som någon annan inne med Sanningen om Livets ord. Hans vittnesmål om livet i församlingen väger tungt men samtidigt är det för den utomstående svårt att ställa upp på hans totala sågning av Ulf Ekmans avbön.

I denna finns tvärtom formuleringar som vittnar om både mod och klarsyn. "Jag har fått inse att den rörelse jag själv under trettio år representerat, trots framgångar och mycket gott som skett på olika missionsfält, ändå är en del av den ständigt pågående protestantiska fragmentiseringen av kristenheten."

Väldigt få politiker skulle klara en sådan självrannsakan. Men ett ord stör: Ekman har inte "representerat" rörelsen Livets ord, han har praktiskt taget skapat den. Den fria viljan är en central tanke i den kristenhet han nu gått över till. Då duger det inte att sudda i protokollet.