Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad nynnade statsministern på? Och varför hade han inte köttklänning?

Annons

"Musik är ett så ytligt intresse. Det är bara köp, köp, köp hela tiden, köp nya plattan, köp nya låten på Itunes, jag blir så trött på alltihop. Musik riktar sig ju bara till öronen och plånboken, när det finns så mycket annat i livet som är viktigare".

Låter ovanstående meningar underliga?

Det är för att de är underliga.

Få människor skulle komma på tanken att generalisera om musik på det sättet.

Visst, det finns musik som berör oss och musik som går oss förbi, men musik är och förblir en på samma gång fantastisk och ofrånkomlig del av det mänskliga, en mix av det nedärvda och det drömda, av det njutningsfulla, det smärtsamma och det revolterande.

Första bästa människa som kunde knacka en sten mot en annan och skapa en rytm eller upptäckte att hen kunde nynna lär ha gjort det, och vi har fortsatt med det, genom årtusenden.

Instrumenten och teknikerna har växlat, men musik tycks ha spelat en stor roll i människors liv under alla epoker och gör så än idag (se bara på Jon Henrik Fjällgrens fantastiska jojk i Talang Sverige – den rörde mig till tårar).

Jag skulle säga samma sak om mode.

Ändå händer det att jag måste försvara mitt mångåriga och djupa modeintresse mot sådana där påhopp som syftar till att mode bara handlar om utseende och konsumtion.

Det har betraktats närmast som ett karaktärsfel, det här att med lätthet se vilka snitt, färger och former som skiljer de stora modehusen åt den här säsongen eller att känna igen en äkta Mulberryväska från andra sidan gågatan – jo, människor med båda fötterna i den så kallade finkulturen har försökt tala mig och andra modeintresserade till rätta.

Det är tråkigt tycker jag, och bygger på en grav missuppfattning om yta och djup.

Inte kallar vi bildkonstnärer ytliga för att de målar på duk?

Är det då så mycket sämre att försöka uttrycka något genom att bära berättelsen på kroppen?

Med kläder vi bär, kläder vi vägrar att bära och kläder vi bara kan drömma om nynnar vi ju på sånger om oss själva, om andra, om vår tid och andras, vad vi hoppas på, vad vi har att förlora och tror oss kanske redan ha gått miste om.

Flanellskjortan är en tonart och spetstoppen en annan.

Inte för intet gör hippierörelsens blommiga långklänningar comeback varje sommar – det bor ju framtidsdrömmar i dem.

Och inte för intet poserar Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i bara bomullsskjortorna – med ärmarna uppkavlade nota bene, ett valår finns inte plats för subtilitet – i annonsen inför Östersundsbesöket.

Ja, man kan säga "bara mode".

Bara "åh-vilken-söt-topp"-kunskap du bryr ditt lilla huvud med.

Eller vända på begreppen och inse att mode är den konstart vi både bär och tolkar varje dag.

Extra relevant är det förstås den här veckan, när Sveriges kanske just nu allra främsta konstnär, den underbart egensinniga och ibland svårtolkade men alltid intressanta modeskaparen Ann-Sofie Back, tilldelats ännu ett fint pris, denna gång Torsten och Wanja Söderbergs pris om en miljon kronor.

Ann-Sofie Back har skapat kläder åt Robyn, Rihanna och Lady Gaga.

Där har vi det igen.

Musiken och modet, hand i hand.

Oskiljaktiga från varandra – och från mänskligheten.