Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad skulle hända om vi börjar rösta som på 1800-talet?

I dag ska vi göra ett politiskt litet tankeexperiment.

Härom dagen hittade jag en antologi från Mittuniversitet nämligen, där två historiker beskriver den politiska kulturen i Östersund under andra halvan av 1800-talet. Och den är rätt tankeväckande.

I mitten av 1800-talet började Sverige få så många snabbt växande städer att det blev svårt att styra dem från Stockholm. Därför bestämde man sig för att göra städerna självstyrande, vilket lade grunden till det kommunala system vi har i dag.

Alla män och kvinnor som betalade skatt gavs möjlighet att rösta fram lokala företrädare som skulle ta itu med lokalt angelägna frågor. Systemet var långt ifrån rättvist eftersom folk fick allt fler röster att lägga ju mer förmögna de var, men det var i alla fall en början.

Det riktigt intressanta med den politiska situation som uppstod var att det varken fanns partier eller några lokala yrkespolitiker på den tiden. Det ansågs rent av vara rent fult för folk att göra anspråk på makten.

Ju mer en man ville styra (i praktiken handlade det bara om män) och framhävde sig själv som en lämplig kandidat, desto lägre blev allmänhetens förtroende för honom. Men ju mer han visade sina personliga kvaliteter i andra sammanhang i livet, desto större blev hans chanser.

Det var nämligen inte kandidaternas specifika åsikter i olika frågor som var det viktiga, enligt den allmänna uppfattningen, utan hur kloka de ansågs vara. Det gjorde att folk kunde rösta fram kandidater med helt andra åsikter än dem själva ibland eftersom en allmänt klok, redig och vidsynt person ofta vet bättre än en själv.

Följden av detta blev att det inte bedrevs några valkampanjer, för de ansågs vara manipulativa och hindra folk från att bilda sig egna uppfattningar. Det resulterade även i att de män som var aktuella för olika poster inte kunde visa sig vara allt för intresserade av uppdragen.

De kunde inte ens rösta på sig själva eftersom väljarnas röster redovisades öppet och en sådan sak skulle få dem att framstå som både giriga och egenkära.

Sedan försökte folk givetvis påverka valresultatet i alla fall, oftast stadens handlare och hantverkare, som kunde komma överens i hemlighet och i skydd av mötena med sina yrkesföreningar. Men ändå.

Och det är här vårt lilla tankeexperiment kommer in.

Föreställ er att var och en av oss måste rösta på de personer vi personligen anser vara mest kloka, pålitliga och mest allmändugliga i nästa val. Förutsatt att de inte försöker pådyvla andra sina åsikter eller själva gör anspråk på makten.

Vilka skulle vi välja då? Fundera en stund på den saken. Gör en lista.

Här ger 1800-talet oss en fin påminnelse tycker jag. Nu när många uttrycker att de inte har förtroende för partier, politiker och deras arbete så kan det vara nyttigt att minnas att det faktiskt är vi själva som väljer, eller väljer bort, dem. Nu för tiden är det dessutom en röst per person som gäller oavsett hur mycket pengar man har. Det står oss fritt att rösta på helt andra personer än partierna föreslår om vi inte gillar dessa, eller rent av kandidera själva om vi så vill. Om alla som uttrycker missnöje över den kommunala politiken i dag skulle omsätta den energin i konstruktivt samhällsengagemang, då skulle vi få en fantastiskt sund och dynamisk lokal demokrati. Och kanske skulle det resultera i att den politiska kartan ser exakt ut som den gör i dag, för vi kanske redan röstar på dem som de anser vara klokast och mest dugliga – eller så skulle kartan kunna bli radikalt annorlunda.

Det är helt och hållet upp till oss själva.

Så, vilka politiska frågor det var som engagerade Östersundsborna mest för 150 år sedan, då de klokaste skulle bestämma i de ärenden som allmänheten ansåg vara viktigast av alla?

Jo, byggandet av ett enormt stort rådhus, spritförsäljning och om huruvida hundar skulle beskattas eller inte.

150 har gått och vi är oss fortfarande ganska lika.

-

Författarna till de essäer jag har baserat denna krönika på heter Börje Harnesk och Stefan Dalin. Antologin heter Makt, myter och historiebruk och är utgiven av Miun.

Här har ni ett litet urval av Marcus Berglund tidigare krönikor:

Om medmänskighet: Kosten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Om HBTQ-historia: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort och Fyra nyanser av manlighet.

Om politik: Velpottornas revansch.

Om ungdomen: Mitt enda råd till ungdomen.

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se