Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välkommen till teaterverkstans tiodagars totalfrossa

Annons

Med start på fredagen inleder Östersunds teaterverkstad en totalsatsning som skulle få varje stadsteater med självaktning att storkna av avund.

Sju uppsättningar med sammanlagt 23 föreställningar på tio dagar. Av en och samma amatörteater. Bör vara nytt personbästa.

– Vi tyckte visserligen att det var fullt upp med tre uppsättningar nästan samtidigt förra våren.

– Ändå blev det så här i år, för medlemmarna har sådan energi och vill spela, skrattar Torben Sundqvist, regissör, skådespelare och verkstadens alltiallo sedan 33 år.

När vi kommer in håller barnensemblen på att repa i stora salongen.

På kontoret mitt bland affischer, telefoner, datorer, stolar och drivor med papper sitter Anja Hedmark vid symaskinen och syr något som ska bli insidan på en typisk blottar-rock.

Christoffer Ohlson glider in i röd manchesterkostym och kråsskjorta, han är hovmannen i Bettysagorna av Åsa Lindholm. Lena Silverdahl är huvudperson i ett antal tablåer där nio skådespelare gör tretton roller och där en av de övergripande frågorna är ”Hur kan man vara god idag?”

– Jag har spelat skolteater förut och har nog varit på väg till verkstan ganska länge, men först nu blev det av. Och det här är ett ställe som passar mig fint.

– Jag söker till en teaterutbildning i Skåne, men kommer inte in där fortsätter jag gärna här, säger Christoffer.

Han gör även en fumlig sexscen med förhinder och är dessutom tekniker i nobelpristagaren Harold Pinters brutalt burleska Mathissen, vars två rollfigurer visar sig ha tämligen ovanliga och obehagliga sätt att tjäna sitt levebröd på.

Åke Eriksson som bland annat spelar Linusida i Bettypjäsen har däremot varit med i tio år och är uppenbart van att agera inför publik – också han spelar med i flera av uppsättningarna:

25 skådisar, varav några också regisserar eller har andra uppgifter. Ursprungligen valde vi mellan ännu fler pjäser men under hösten kom vi fram till de här sju.

Thomas Wall Dahlberg spelar exempelvis ensamrollen i Demiurgen, men regisserar också Blod på någons händer av Malin Axelsson:

– Jag provade att regissera redan i fjol och det gav mersmak, men jag vill gärna fortsätta spela också. Det är två helt olika saker.

– Att få alla att dra åt samma håll. Det är spännande.

Torben Sundqvist vill som regissör lyssna noga, men medger att han ibland också måste fatta helt diktatoriska beslut:

– Det där är en svår avvägning.

Ninni Landgren är med för första året – tack vare att båda hennes döttrar spelat med verkstaden förut:

gått teaterledarkurser, men det var först nu jag kom till skott. Verkstan gjorde så bra uppsättningar som jag såg i fjol.

För Torben Sundqvist är alltihop ett pågående projekt som han inte fått nog av trots att han jobbat här sedan 1976:

– Det blir fantastiska upplevelser, det händer saker med dem som deltar och jag vet att verkstan betytt och betyder så mycket för så många av deltagarna.

– Flera gånger har jag fått höra hur den faktiskt räddat människors liv och då känner jag att det här är verkligt meningsfullt.

– I dag har vi fler deltagare än då, men trots det mindre tid. Folk är vana vid snabb kulturkonsumtion idag – det är inte lika populärt att delta i alla sysslor. Förr ställde alla upp på alla uppgifter, nu vill många bara vara med när det är dags att spela.

– Men självklart skulle jag inte orka fortsätta om det inte var fantastiskt roligt.

Fredag kväll är de två första premiärerna och dryga 20-talet föreställningar senare avslutas tre olika pjäser söndag 1 mars. Kom inte sen och klaga på bristande utbud i stan...