Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterns blinda fläck

Annons

En förkrossande majoritet av Sveriges folk är inte rasister utan tror på alla människors lika rätt och värde. Och vi må ha olika uppfattningar om metoderna för hur samhället ska ordnas men vi delar en grundmurad tro på demokrati som metod för samhällsbyggnad. Och att i en demokrati råder självklarheten att alla människor är lika mycket värda och har samma rätt.

Det borde alltså inte råda några som helst problem i att borgerliga och socialistiska partier enas i kampen mot våld och rasism. Ändå finns det många som anser att vissa har mer rätt än andra i denna gemensamma kamp.

Var är alla borgerliga demonstrationståg? undras och dundras det från vänster.

Som om enda vägen att vara antirasist är att protestera från vänster med vänsterns metoder och slagord.

Expressens krönikör Britta Svensson fick utstå en del spott och spe för sin upplevelse av den stora demonstrationen i Kärrtorp strax före jul efter nazistattacken där. Som så många andra som hade möjlighet begav hon sig till Kärrtorp för att visa sin avsky mot nazism och våld och visa gemenskap och solidaritet med alla andra som var där av samma anledning.

Men hon gick därifrån med sorg och ledsnad över delar av det budskap som hon hörde från scenen, det var hat och politiska vänsterplamfetter, sånger med budskap om hur SD-svinen ska slaktas.

Vänsterns blinda fläck mot det egna hatet gör att de ser alla som inte vrålar med som fiender. Beviset för "Högerns" svek är att de inte står bakom "Vänsterns" lösningar.

De allra flesta manifesterar gärna med politiska motståndare, tillsammans emot rasism, nazism, våld och hat, även de som annars inte känner sig bekväma med demonstrationer på gator och torg. Antirasismen är politisk men skär ingen partipolitisk linje mellan traditionella partier byggda på demokratisk grund. Denna gemensamma kraft borde värnas istället för att utmanas genom att peka finger åt varandra och hävda att den ena sidan är god och rätt medan den andra är ond och fel.

Så här skrev Nabila Abdul Fattah, ledarskribent i Dagens ETC, i en generöst delad ledare (11 mars) på sociala medier: "Lyssna, liberaler. Erkänn bara som det är. Ni vill inte engagera er i antirasismen, punkt. Kom då inte och gnäll som att ni vill vara en del av den men bara på era egna villkor. Att ni är mer bekymrade över röda fanor än beväpnade nazister säger en hel del om er".

Att tåga under röda fanor är en blytung symbolhandling. Har man som ickesocialist problem med detta är det alltså ett bevis på ens förräderi i den gemensamma kampen mot främlingsfientlighet och rasism. Enligt vänsterlogiken.

Om man istället väljer att studera vilka partier som tydligast och oftast markerar emot främlingsfientlighet och rasism både genom återkommande uttalanden och i praktisk politik kan man se ett annat "facit".

Ska alla kunna tåga tillsammans i kampen mot rasism måste solidariteten börja där, genom att erkänna alla deltagandes lika rätt och värde. Fladdrande fanor som ger kampen en helt annan innebörd kan vi spara till andra tåg med andra syften.

Eva Bofride