Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Var är lösningarna?– våldet slutar ju aldrig

Fram till sommaren nästa år. Så länge räcker pengarna för Kvinnojouren i länet att bedriva sin verksamhet.

Annons

 Så länge finns det möjlighet för länets hotade och misshandlade kvinnor att få hjälp. Men våldet slutar ju aldrig. Det pågår hela tiden och det vet såklart politikerna, men var är deras långsiktiga lösning?

Kvinnojouren har, precis som Östersunds-Posten kunnat rapportera om häromdagen, kämpat länge i motvind. Pengarna har aldrig sett ut att räcka särskilt länge och det har givetvis skapat en osäkerhet och möjligen också en uppgivenhet hos Kvinnojouren. För att då inte tala om de kvinnor som kanske satt sitt sista hopp till deras verksamhet.

Som det är i dag finaniseras Kvinnojouren genom bidrag av alla länets kommuner, och man har i år fått ungefär 1,5 miljoner kronor att fördela på allt det man nu ska kunna stå för och erbjuda för att vara en fristad från våldet. Kommunerna har i sparandets tecken valt, för det är trots allt ett val det handlar om, att prioritera annat än våldet mot kvinnor. Det kan tyckas självklart att 1,5 miljoner inte räcker särskilt långt i detta arbete. Och ingen är väl heller förvånad över att Kvinnojouren nu har påbörjat sin avveckling och sagt upp sin personal och snart även lägenheterna där kvinnorna kan bo tillfälligt.

När inte ens de som arbetar för jouren tror på en fortsättning, finns det mest troligt inte en sådan heller, inte för en Kvinnojour i alla fall. Från och med årsskiftet ska länets kommuner finanisera projektet Centrum för våld, men även här finns pengar bara till sommaren. Socialstyrelsen lär knappast gå in med mer pengar. Vad händer sedan? För våldet slutar ju aldrig. Det pågår hela tiden. Medan politikerna funderar och diskuterar pågår våldet. Var är lösningarna? De långsiktiga lösningarna som redan borde ha presenterats för länge sedan och som på ett aktivt och målmedvetet sätt kan stödja de slagna, misshandlade, hotade och kränkta kvinnorna. I kommunernas beslut verkar kvinnorna komma i samma strykklass som kultur eller andra lågprioriterade områden. När det är kvinnor och ibland deras barn som det gäller vet ju alla att det bara är i livbåtarna som de kommer först. Om ens då och där.