Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

– Var det min fantasi som skapade ljuden i salen

Borgvattnet- den mytomspunna gamla prästgården, ibland omnämnd som Sveriges mest hemsökta hus. Jag är på väg dit, en lördag på vårkanten. Vad ska man tro? Jag ser mig själv som en kritisk sökare. Jag tror på en andevärld, men några besökare från andra sidan i form av spöken har jag nog inte varit med om, och jag tror inte att jag kommer att uppleva något denna natt heller.

Annons

En sak är i alla fall otvivelaktig, stället är populärt. Jag ringde några veckor i förväg och då var huset redan i stort sett fullbokat för helgen. Jag kommer att dela huset med elva andra, och det känns ju tryggt även om jag sover ensam i mitt rum.

En rosenkvartsstav har jag med mig, ett smycke jag tänkt använda som pendel, och kameran är förstås nerpackad. Lättskrämda jag ska på spökutflykt.

Efter att, av någon outgrundlig anledning, ha kört fel efter Hammerdal är jag till slut framme i Borgvattnet. Jag hade föreställt mig ett hus ensligt beläget, inbäddat i skog, men vägen genom den lilla byn bär av uppåt, och högt upp ligger den gamla prästgården med ett annat boningshus och en kyrkogård som granne. I byn finns också en mat och diversebutik och en stenkyrka byggd 1782 som ligger vackert till med utsikt ner mot vattnet.

Trots att jag är någon timme försenad finns värden på plats och han ska ge även mig en rundvandring. Efter en avbokning är vi nu sex stycken som ska tillbringa natten i huset, fem ungdomar på övervåningen och jag ensam på nedervåningen.

I salen på nedervåningen står tända ljus på bordet, det känns välkomnande. Vid den öppna spisen står den beryktade gungstolen. Den som sägs ha kastat ur en av prästerna som bodde här. Gungstolen har varit på vift genom åren, och bland annat ägts av Povel Ramel, innan den till slut efter drygt 30 år hittade tillbaka till sin rätta plats.

Värden berättar om gäster som inte klarat att stanna hela natten, om ett förmodat barnlik som sägs ligga nedgrävt invid huset, om expeditionen som sägs vara ett oroligt rum , om en seans nyligen där det ska ha hänt mycket övernaturligt, om tavlan med pojkansiktet i blå rummet som sägs följa en med blicken, någon som blivit knuffad i trappan och mycket annat. Av det jag får mig berättat känner jag igen mycket från boken Borgvattnets gamla prästgård.

Själv tycker jag huset känns tyst och fridfullt och ser fram emot en lugn natt. Det knakar mycket i golv, dörrar och trappor men det är ju naturligt i ett så gammalt hus.

Efter visningen går jag runt lite själv, pratar med ungdomarna en trappa upp. De har redan fått vara med om något oförklarligt. På bilderna i deras digitalkamera har fastnat orber, som är runda ljusklot. Orber sägs vara andlig energi. Beroende på i vilket sammanhang beskrivs de olika. En del kan se dem som änglatecken, andra som spöken.

I gula rummet känner jag en lite tung energi så jag stannar där en stund och testar pendeln, vid ena sänggaveln börjar den svänga kraftigt fram och tillbaka. Det blå rummet tycker jag känns rätt okey men det stämmer kanske att pojken på tavlan följer en med blicken och tycks vrida huvudet dit man själv står, onekligen känns det så.

Jag tar en promenad till kyrkogården som ligger ett stenkast från prästgården, det gör kanske en del för atmosfären att den ligger där. Det berättas om att en av prästerna ska ha grävt upp sin döda fru och sedan burit runt henne i prästgården men det tycker jag bara bekräftar hur överdrivet det kan bli när det börjar berättas om en plats det sägs spöka på. Den nämnda frun dog i barnsäng när hon födde sitt elfte barn, och sant kan väl vara att prästen sörjde henne djupt.

Jag börjar se fram emot natten, har en del sömnbrist att ta igen, så jag intar det rosa rummet där jag ska sova. Trots allt har jag nog tagit lite intryck av det jag fått höra under kvällen för jag bestämmer mig för att sova med kläder på, en annan anledning är helt enkelt att det känns kyligt. Jag stänger dörren till salen och till expeditionen, störs lite av att gungstolen som sägs gunga av sig själv står strax utanför min dörr men tror ändå fortfarande på att jag ska få en lugn natt.

Trött efter resa och intryck sluter jag ögonen. Efter en stund känns det som något är fel, det låter hela tiden som någon rör sig i salen utanför mitt rum, jag tänker att det är ungdomarna som gått ner och försöker åter komma till ro. Men ljuden fortsätter och efter en stund går jag upp till dem för att höra om de varit nere i salen. Men det har de inte, de sitter och tittar på film. Jag gör ett nytt försök att somna, det fortsätter på samma sätt, jag upplever ljud från salen. Det är inga starka ljud, inte som att stolar dras ut eller någon går med skor över golvet. Det är svårt att definiera, som om någon smyger, eller som en gungstol som står och gungar fram och tillbaka…

Efter några timmar hör jag att de andra gått och lagt sig och till slut börjar jag dvala bort av ren utmattning, jag känner hur det går som en ilning uppför mitt ena ben men lyckas bortse från det.

Vaknar plötsligt till igen av att det tydligt går i ytterdörren, dörren knakar, öppnas och stängs. Klockan borde ha varit vid tretiden. Undrade först om ungdomarna fått för sig att gå bort till kyrkogården, kom sedan att tänka på det värden sagt om att många farit därifrån mitt i natten. Då blev jag lite uppskärrad över att jag kanske var ensam kvar i huset. Som tur var hörde jag efter ett tag ljud från rummet ovanför och lyckades falla i slummer några timmar.

Vid frukosten på morgonen pratade vi om nattens händelser. De på övervåningen hade inte upplevt något speciellt utan kunnat sova. Jag frågade om någon gått ut vid tretiden på natten, men de sa alla att de sov då och ingen hade varit ut…

De gick upp och kollade på vinden där det fastnat orber på bild och såg då ett avtryck av en barnhand i sågspånet som de sa inte funnits där föregående dag.

En annan märklig sak var att en av tjejerna snubblade i trappan vid just de trappsteg där det sägs att man kan uppleva sig bli knuffad.

Med facit i hand kan jag säga att man ska nog inte åka till Borgvattnets gamla prästgård om man vill ha en lugn natt med god sömn.

Det har bott många präster där, överallt finns bibelord och Jesustavlor på väggarna, det borde ha alla förutsättningar att vara ett lugnt hus, men är det tydligen inte. Det känns inte egentligen farligt eller ont på något sätt, det är bara att det händer en del i huset. Kanske har det funnits något på marken där förut som kan förklara oroligheterna?

Dags att efter en natt med fyra-fem timmars sömn börja resan genom det vackra Ångermanland hemåt mot Umeå igen.

Mina tankar på eventuella hemsökelser på denna plats störs av att en dammsugare körs igång, jag önskar att de hade väntat tjugo minuter med det tills jag åkt.

På väg ner genom byn stannar jag till vid den gamla kyrkan, det är alldeles tyst och stilla, bara svalorna som flyger in och ut genom stenmuren hörs.

Var det min fantasi som skapade ljuden i salen och fanns det en naturlig förklaring till att någon gick i dörren mitt i natten? Jag vet inte. Och kan man förklara ljuskloten på bilderna, barnhanden i sågspånet, fallet i trappan?

Jag tycker några av de här sakerna är svåra att hitta naturliga förklaringar till. Efter den här natten måste jag nog ändå säga att jag tror att det är något märkligt med den gamla prästgården i Borgvattnet.

Åsa Inefjord, Frilansskribent från Västerbotten