Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varför inte hitta nya vägar i stället för att bli slav under alla måsten?

En varm och solig dag i slutet av oktober vandrade jag tillsammans med en god vän mot klostret Mariastein i norra Schweiz.

Vägen var bekväm, vi kunde utan ansträngning njuta av den underbara utsikten och de vackra träden längs vägen. "Du vet väl om, att den riktiga pilgrimsfärden går genom dit inre?" sade min vän med en övertygande röst. Dessa ord förde omedelbart mina tankar till mig själv och bilden av den snåriga vägen jag hade befunnit mig på i större delen av mitt liv. Den vägen kändes minst lika verklig som den fysiska vägen vi faktiskt gick på. Jag visste att han naturligtvis hade rätt. Det spelade ingen roll hur många pilgrimsleder jag skulle vandra om inte målet var att på något sätt komma till klarhet och ro i mig själv.

Jag insåg också att de inre hinder vi människor möter på vår livsväg, kan vara mycket tuffare än den mest krävande bergvandringen.

Just denna dag var allt stilla och ett mjukt ljus bäddade in landskapet. En blind tiggare stod spikrak med sin stav som en staty utanför klostrets kyrka. Han vände på slanten han fick för att tyda valören varefter han stoppade den i fickan och inväntade nästa passerande.

Till vänster om kyrkan slingrade sig en gång ned till en grotta under jorden. Väggarna var dekorerade med marmorplattor där välsignelser, böner och tacksägelser vällde fram. Detta var en vallfärdssort där många hade blivit botade från sjukdom och jag påmindes om hur stor roll tron spelar i våra liv.

Väl nere i underjorden bänkade vi oss i det lilla men vackra kapellet där ett tiotal andra redan satt försjunkna i bön. Jag tittade upp på den praktfulla Mariafiguren framför mig och konstaterade att jag trots mitt katolska ursprung inte kunde känna någon nämnvärd tillhörighet. Så min bön gick inåt till en plats i mig där jag har märkt att omedveten kunskap med tiden kan förvandlas till medveten visdom.

Jag sitter i solen vid en bybrunn på landsbygden i Schweiz när jag skriver denna krönika. I samma stund jag skriver ordet Maria kliver en åsna ut från sitt stall strax intill och tittar på mig. Jag går fram och pratar med den och den höjer sina öron. Berättelsen om Marias lilla åsna som jag förr i tiden läste för mina barn under adventstiden kommer upp i mina tankar. Jag minns hur spännande det var att följa Maria och Josefs resa tillsammans med deras åsna mot Bethlehem och hur åsnan likt en skyddsängel på olika sätt hjälpte dem undan faror på vägen.

Nu står jag här i Schweiz med en åsna vid min sida och undrar över detta möte. Alla mina tankar och frågor möter åsnan med tystnad och en känsla av att det enda som betyder något är upplevelsen av att vara närvarande i stunden infinner sig hos mig. Först då kan det oväntade dyka upp i mitt liv. Nya tankar som inte bara är ett ständigt upprepande av sådant som en gång har fastnat i mig och som jag tror är verklighet får en möjlighet att visa sig.

Efter en stund kommer ytterligare en åsna ut från stallet och de två åsnor gnider sig mot varandra. Det klickar till i mig när jag så tydligt uppfattar budskapet om vårt behov av varandra. Att våga visa sin sårbarhet och ta emot hjälp är minst lika viktigt som att prestera och klättra uppför karriärstegen. Kanske viktigare?

Det som uppstår varje gång vi väljer att se med nya ögon är spännande och berikande. Hela livet får en ny mening när vi går på den otrampade stigen istället för den asfalterade motorvägen. Varför inte hitta nya vägar in i julen och ge den en mening istället för att bli slav under alla måsten? Det är en riktig prövning och kanske ett av många steg på vår inre pilgrimsväg.

Jag önskar er en glädjefylld jul.