Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varför lyser de norrländska dialekterna med sin frånvaro?

Jag hajar till när jag hör en bekant röst och dialekt på radion.

Annons

Det är tornedalingen Charlotte Kalla som blir intervjuad av P4:s Lasse Bengtsson i samband med att hon och hennes stafettkamrater fått ta emot Svenska Dagbladets Bragdguld.

Hon pratar som många gör där uppe gör, lite entonigt och välartikulerat. Charlotte pratar lugnt, tydligt och eftertänksamt. Inte många spontana kommentarer. Säkert också en effekt av många timmars medieträning. Hur som helst blir jag glad. Inte bara för Bragdguldet utan för att höra en annan dialekt än så kallad rikssvenska eller stockholmska på radio.

Jag slötittar på årets julkalender med mina barn. Skådisarna, barn och vuxna, pratar förstås stockholmska. Varför kan de inte hitta barn från andra delar av Stockholm som får agera skådisar? Det vore så befriande att få höra en dialekt från de övre delarna av landet ibland. Mina barn gillar att härma hyperaktive skåningen och programledaren Ola Selmén när han leder barnprogram, men norrländska dialekter, de finns inte. Jo, armbryterskan från Ensamheten, Heidi Andersson, hade något Umeåsänt barnprogram för något år sedan men exemplen är försvinnande få.

Jag minns när jag blev intervjuad på radio för många många år sedan av en reporter på P4 Norrbotten. Jag var dryga 20 år och hade skrivit en c-uppsats om gruvarbetarna i Kiruna som blev lite uppmärksammad i lokala media. När jag hörde min röst på radio slog jag av. Usch vilken hemsk dialekt, tänkte jag, präglad av de röster man hört mest av i riksmedia. Jag ville så gärna prata den statusgivande rikssvenskan.

Mina föräldrar är tvåspråkiga med meänkieli som modersmål födda och uppvuxna i Tornedalen, i samma trakter som Charlotte Kalla kommer ifrån. Ett gränsland mellan Sverige och Finland. De var mån om att inte jag och syrran skulle få samma dialekt som de hade. För det var fult att bryta på finska så meänkieli var inget de lärde oss, tyvärr kan jag säga så här i efterhand.

Här i Jämtland är människor stolta över sin dialekt och det är häftigt. De karaktäristiska tjocka l:en, som gör Östersundsbördige Annika Norlins sånger så speciella, och den lite smågnälliga men pigga melodin som jag lärt mig att gilla. Många blandar gärna in lite jamska också. När jag flyttade hit blev jag mest irriterad över det, jag förstod inte allt och kände mig utesluten men nu kan jag komma på mig själv säga något ord på reine jamska i bara farten och blir nästan rädd. Nä, skämt å sido så känns det bra även om jag delvis förlorat min gamla dialekt.

Tur man lärt sig uppskatta olikheter som äldre. Men då fyller jag också 40 år om några månader. Men jag önskar att riksmedia, i synnerhet public service, kunde inse värdet i att lyfta fram andra dialekter i sina produktioner, särskilt för barn, så de vet att deras dialekter också finns. Och att man inte behöver låta som en stockholmare för att räknas och anses vara smart.

Malin Andersson Junkka