Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varför man börjar spana efter gula postbilar

Det var som att allt hände på en gång.

Annons

Jag var på väg hem från jobb sent en novemberkväll och plötsligt bröt den stora frossan ut. Jag studsade i förarstolen av frossbrytningar. Och jag hoppade mig till sömns i sängen.

För att göra en lång historia kort: Jag hade drabbats av rosfeber.

Det låter som något som drabbade människor förr. Sådant som man läser om i kyrkböckerna då folk dog av soten, kräftan och rosfebern. Ångestgooglade på nätet och noterade lite kallsvettigt att rosfeber var en av de vanligare dödsorsakerna för människor i nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget.

Det var en mindre trevlig tidsresa, alltså. Men med lite penicillin löser det sig.

Men vad värre var: Samtidigt som jag slocknade, slocknade även byns bredband. Det var en helt slumpmässig händelse och under de fyra år som vi haft bredband i byn har det aldrig hänt att det slocknat så definitivt. Nu fattades en nyckel till ett låst maskinhus för att vi skulle få det tillbaka. Det kunde dröja.

Läget var nu alltså följande: Ensam hemma med rosfeber, utan bredband. Först den krypande känslan av att känna sig ensam och övergiven, sedan paniken, ilskan och vreden.

Men sedan eftertanken.

I stället för att falla ut i totalt frispel över min prekära situation, försökte jag se både det komiska och det intressanta i situationen. Och då jag dessutom varit på en Stig Wiklund-föreläsning i Trångsvikens bygdegård, bestämde jag mig för att vända detta så mörka till något positivt.

Jag bestämde mig för att förlika mig med rosfeber, penicillin och noll bredband i en dryg vecka. Hur kunde det bli? Hur skulle jag klara av detta? Jag, som knappt har något tålamod, skulle jag överleva?

Jag gjorde således en egen liten spaning.

Dag 1–3: Ingen e-post, inga nyheter, ingen Facebook. Inget skvaller. Bara det gluttrande ljud som uppstår när tystnaden parar sig med en kaffebryggare. Och utanför, det grå novemberdiset. Kråkorna som seglar över gården. Var åttonde timme en penicillintablett. Tick-tack.

Dag 4–5: På västfronten intet nytt. Leif Landin och ett medium på radion. Kråkorna. Diset. Ljudet från kaffebryggaren. Penicillinet. Vankandet fram och tillbaka.

Dag 6: Något händer! Plötsligt inser jag att jag det jag upplever är 1980-tal. Jag har tvingats tillbaka till ett liv som jag levde för 25 år sedan. Och jag börjar trivas med det. Var är den där boken jag köpte? Jag avslutar kvällen med att spela gamla cd-skivor på en cd-spelare.

Dag 7: Jag vet inte när jag gjorde det sist, men jag kommer på mig själv med att spana efter den gula postbilen. Jag börjar dessutom bli intresserad av att gå till postlådan och hämta papperstidningen.

Dag 8: Hämtar papperstidning, spanar efter postbilen och börjar intressera mig för tv-tablåerna i tidningen. När börjar Rapport?

Dag 9: Inrättar mitt liv efter penicillinet, den gula postbilen och de klockslag när tv-nyheterna börjar. Försöker tajma med helslagen på radio för att få TT:s nyheter också. Så långt har tystnaden kommit att jag sätter mig ner vid min dator och börjar skriva en berättelse, en lång, lång, berättelse. En bok?

Dag 10: Nyckeln som varit försvunnen kommer tillbaka, och därmed bredbandet. Kreativiteten, liksom koffeinhalten sjunker. Jag lämnar den gula postbilen åt sitt öde. Berättelsen blir bara halvskriven. Postlådan fylls av post och tidningar.

Jag skyndar mig att berätta om detta på Facebook. Och får blixtsnabb bekräftelse. Sju ”gilla” direkt.