Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varje skrymsle hos Olle är fyllt av något överraskande

Jag förbannar min trista stjärna att Olle inte är hemma. Jag hade så gärna velat träffa honom, sett hur han hade det och hört hur han mådde.

Annons

Så jag sätter mig precis i bilen för att åka då det plötsligt händer grejer framför mig.

Ut genom dörren störtar en man i turkos poncho och en skinnluva med fårskinnsfoder.

Han får syn på mig, tittar på mig med sina spelande, pliriga ögon och säger:

– Och vem e du då?

– De e Stefan Nolervik, kommer du ihåg mig?

– Ja, det e klart jag gör, jasså är det du, ja då förstår jag.

Det är Olle Wickström. Senast vi möttes var på sjukhuset i Östersund. Han hade opererat sitt hjärta och han satt i en rullstol, blek och hängig. Innan dess hade han ju varit den där Ollefrån Munken, Munkflohögen, som var keramiker och som åkte runt med sin folkvagnsbuss och sålde lergods och keramik. Han hade besökt oss många gånger i Krokom.

Men det är länge sedan. Minst 25 år sedan.

– Vänta, ska du få se, säger han plötsligt.

Olle försvinner in i vestibulen och kommer lika snabbt ut igen. I handen har han nu ett ihoprullat bylte, som ser ut att vara en del av en presenning.

– Titta här, säger han med stor inlevelse.

Så sker något väldigt intressant. Olle vecklar ut presenningen, drar den över sig och längst upp på toppen är ett litet hål som han precis får huvudet igenom.

Han drar den sedan ner så att hela kroppen är täckt och bara huvudet sticker upp. Så försvinner han in igen, och kommer ut efter någon minut, nu med en liten hopfällbar träpall med en brännare och lock.

Han säger:

– Den här eldar man med rödsprit och så sitter man på den med presenningen över sig. Det är bra att ha på jakten.

– Jag har patent på den och den används av flera länder, bland annat USA som har den inom armén, säger Olle.

– För att hålla värmen?

– Ja, för att hålla värmen.

– Vad kallar du din uppfinning?

– Ja, vad ska man säga, överlevnadsutrustning kanske.

Sedan bjuder Olle mig in i stugvärmen.

Han visar mig runt, berättar om alla kurser han haft, om sina elever inom bild och keramik, om statsminister Fälldins syster, som gått i lära hos honom.

Alla rummen i det hus han bebor, och som är ett arv efter föräldrarna, är fyllda av saker. Många, många sorters verktyg och många olika skålar och figurer av lera.

Där finns björnar och andra djur, hundar, och folk. En manlig figur med gigantiskt stånd och en kvinnlig dito beredd att ta emot. På väggarna hänger självporträtt, skisser och målningar. På hyllorna skålar, formar och olika verktyg. Av alla de slag.

Och mitt i allt detta bor Olle.

– Det var då precis att du skulle komma nu när jag inte har städat så bra, säger han.

– Det gör inget, säger jag. Jag är van mycket värre.

Och så ställer jag frågan som jag tycker att jag måste ställa:

– Hur kommer det sig att du Olle är så duktig på att hitta på saker och göra annorlunda grejer?

Då är det som att han inte har något svar.

– Jag vet inte, säger han tyst.

Sedan säger han:

– Det är som att alla ord är förbrukade. Jag använde alla när jag pratade med en kompis i telefon nyss. Vi satt en hel timme och pratade om folk i byn, säger Olle.

Och sedan går vi ut. Olle först. Han visar mig den stora tegelmaskinen och tegelungen som var i bruk långt in på 1960-talet. Det är som ett museum där, men lite farligt eftersom det är murket och gistet. Bruket har stått där sedan tidigt 1900-tal.

Och var vi än tittar finns något uppseendeväckande att vila ögonen på. Figurer, uppfinningar och överraskande lösningar.

Olle och hans värld är en annorlunda och helt fantastisk upplevelse.