Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vårt krav på lyckan ställer till det

De blåsvarta molnen breder ut sig över stan. Det ser ut att bli ännu en dag med mycket regn.

Annons

Jag märker att jag inte reagerar, för regnet har varit min följeslagare hela sommaren.

Innan midsommar åkte jag i väg till södra Europa. Detta skulle bli en sommar med sol, bad och kaffedrickande på mysiga uteserveringar. Inte visste jag att ett ihärdigt regnmoln hade smugit sig ner i min tunga resväska. Var jag än befann mig och öppnade väskan började ett häftigt regnande. Jag skojade lite om att om någon behövde regn var det bara att bjuda in mig.

I drömmen är sommaren solig och vilsam. Det finns inte övergivna paradisstränder och skyfall som gör det omöjligt att vara utomhus.

Veckorna gick och jag insåg att solen hade tagit en lång semester norröver. Hemma prisade alla det underbara vädret och varma vattnet, medan regnet fortsatte hälla ned i Italien och Schweiz. "Försök se det positiva, du slipper bli rynkig på grund av den starka solen!" föreslog en medkännande vän.

Jag märkte hur vädret på allvar började påverka min sinnesstämning. Alla försök att bli "vän" med regnet misslyckades. Jag kunde inte uppskatta regnet mot ansiktet eller de blöta skorna. Slutligen bestämde jag mig för att låtsas att det var höst, varefter jag skaffade mig regnkläder och ett paraply. Det närmaste jag kom den efterlängtade solen var när jag ännu en regnig dag plötsligt befann mig bakom en lastbil på motorvägen mot Alsace. Där var den! En stor och härlig glad sol som vänligt tittade på mig från lastbilens baksida och jag blev genast upplyft. Detta var komiskt, då det så tydligt tydliggjorde att denna soljakt stod för någonting annat som hade att göra med mitt eget sinnestillstånd.

Mot slutet av juli hade jag förstått att regnandet på ett konkret sätt hade visat mig att man inte kan fly från sig själv. Regnet tvingade mig att blicka inåt och ännu en gång ställa mig själv frågan; "Vad betyder något för dig och vad gör dig glad?" Att svara på detta var svårt, då det som förut hade varit viktigt nu verkade så likgiltigt. Jag behövde omvärdera mig själv, mitt liv och min syn på världen och mina medmänniskor.

Det var ett faktum att jag hade kommit till ett vägskäl i mitt liv och att alla flyktförsök endast skulle förlänga den process jag nu behövde gå igenom.

Vi vet aldrig när vi kommer att stå där vid vägskälet och måste utvärdera och omvärdera våra liv, men att vi alla kommer dit för eller senare är oundvikligt. Till skillnad från ett verkligt vägskäl där alla pilar pekar bort mot något väderstreck, så har det inre vägskälet också en pil som pekar rakt mot en själv. Att följa den pilen är både utmanande och smärtsamt, så det är inte konstigt att vi människor ofta väljer andra vägar. Det krävs mod att leva medvetet. Att våga se, känna och agera från djupet av oss själva.

Vårt krav på att vi skall vara lyckliga ställer till det för oss. Livet går ju som bekant upp och ned liksom ljus och mörker avlöser varandra. Det är naturligt att möta motgångar och man får då försöka att inte se dem som misslyckanden. Hur vi tar oss genom svårigheter avgör också hur vi möter nästa dalgång. Även om det är skönt att vandra på toppen av berget med härlig utsikt, kan det också ha sin tjusning att stiga ned i dalen och se de små sakerna på marken.

Solen som jag så febrilt letade efter denna sommar visade sig finnas inom mig. Jag behövde bara åka bort från den verkliga solen för att upptäcka det.