Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Västukrainas extremhöger flyttar fram sina positioner

Vidden av Ukrainas kris framgår i ett nötskal av landets befolkningsstatistik.

Annons

Vid självständigheten 1991 hade landet drygt 52 miljoner invånare. I dag har befolkningen krympt till under 45 miljoner. Låga födelsetal, hög dödlighet och en massiv utvandring är de viktigaste förklaringarna till den demografiska katastrofen.

Det associations- och handelsavtal med EU som Ukraina i tolfte timmen backade från att underteckna i förra veckan var väldigt långtgående; en stor del av Ukrainas lagstiftning skulle harmoniseras med EU:s för att få fart på handeln västerut och därmed ge landet en välbehövlig nytändning.

För många som varit kritiska mot att satsa alla kort på ett turkiskt EU-medlemskap är avtalet i grunden rätt tänkt. EU har tre närområden som måste lyftas på olika plan - ekonomiskt, politiskt, socialt: Turkiet, Ukraina och västra Nordafrika. Om något av dem kapsejsar slår svallvågorna obönhörligt långt in i EU.

Ett krux med Ukraina är att det östliga partnerskap som är tänkt locka landet västerut initierats av två länder – Polen och Sverige – som båda är djupt inblandade i den latenta konflikthärd som Ukraina faktiskt är. För utrikesminister Carl Bildt är sålunda en ledstjärna i politiken österut att satsa på Moskvas svurna fiender.

I fallet Georgien ledde Bildts personliga vänskap med president Michel Saakasjvilij till ett fiasko. Den allt mer despotiske presidenten kickades till slut av sitt eget folk. Lika illa gick det för en annan frihetskämpe som trampade fel, Viktor Jusjtjenko som 2004 tillsammans med Julia Tymosjenko ledde den "orange revolutionen" i Ukraina. I presidentvalet 2010 gjorde han en snöplig sorti.

Efter 2004 blundade väst för den ukrainska högerextremism som började sjuda. Svoboda, ett parti med rötterna i västligaste Ukraina, uteslöts ur Jusjtjenkos paraplyorganisation på grund av sin ohöljda antisemitism. Men under åren vid makten lät Jusjtjenko skriva om landets historia på ett sätt som legitimerade Svobodas världsbild. Ukrainare som samarbetat med Nazityskland blev nu ofta patrioter.

I parlamentsvalet 2012 fick Svoboda drygt 10 procent av rösterna och blev Ukrainas fjärde största parti. Inte illa för ett parti vars närmaste motsvarighet hos oss är nazistiska Svenskarnas parti och i övriga EU grekiska Gyllene gryning. Värre ändå är kanske att de etablerade ukrainska oppositionspartierna, som Tymosjenkos Batkivtjina och ex-boxaren Vitalij Klitjkos Udar, vägrat ta avstånd från Svoboda.

Det ohämmade polisvåld som nu åter hemsökt Kievs gator måste fördömas. Samtidigt borde det bli slut på den förvrängning av nyhetsflödet från Ukraina som beskriver gatukämpar, som alltför ofta verkar anse att fel sida vann andra världskriget, till Europavänner och demokratikämpar.

Spänningarna inom landet är så stora att Ukraina faktiskt riskerar att rämna. För EU:s del gäller det att agera därefter: se verkligheten utan rosaskimrande glasögon och hålla missriktad politisk aktivism i schack.