Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Veckans skivrecensioner

Annons

ELDKVARN

”De berömdas aveny”

(EMI)

På nätet: www.eldkvarn.se

Betyg: 3

Kockmage och knarkskandaler – Plura Jonsson har figurerat en del i andra sammanhang än det rent musikaliska sedan senaste skivan.

Och nu ska han göra upp. ”De berömdas aveny” är således Eldkvarns uppgörelse med löpsedlar och berömmelse och baksidorna av båda.

Musikaliskt är albumet långt ifrån lika omedelbart som förra, ”Hunger hotell”. Först är det till och med en besvikelse med ett par riktigt saggiga låtar som ”Den sorgliga orkestern” och ”När jag målar mästerverket”, liksom den fasansfulla gubb-bluesen i ”Låt det rulla”. Riktigt fasansfull faktiskt.

Men såhär är det med Eldkvarn: ibland är det bara att bita ihop och traggla på, så lossnar det.

Ge dem tre–fyra lyssningar, och plötsligt finns det ett driv i ”De berömdas aveny”, samma fart i den stompiga refrängen på ”På andra sidan regnet” och en fin liten hoppfull hit med rullande trummor i ”En liten kyss av dig”.

Fast tematiskt känns skivan lite trött. Plura ger igen på exet Kajsa Grytt i ”Tårar från en clown”, men verkar inte särskilt upprörd.

Han sjunger om sitt underbart hårda år men sammanfattar själv: ”Jag klarar mig alltid älskling, det är lugnt”.

Äh, det är väl ingen fara med Plura. Han styr sitt Eldkvarntåg i maklig takt och ”De berömdas aveny” blir en alldeles habil mellanskiva.

JUSTIN BIEBER

”Under the mistletoe”

(Universal)

På nätet: www.justinbiebermusic.com

Betyg: 2

Det här är den minst juliga julskivan jag hört på länge. Tonårsidolen nummer 1 just nu har kallat in stora r’n’b-stjärnor (Mariah! Usher! Busta Rhymes! Boyz II Men ... ?!) som stöttar honom i väldigt moderna versioner av några av de mest sönderspelade jullåtarna som finns.

Det känns som ett feltänk att det låter så himla modernt. Det hörs knappt en bjällerklang på hela skivan.

Så om inte texterna handlade om julen skulle man inte märka att det ens var en julplatta man lyssnade på. Justin försöker göra r’n’b-pop av det och någonstans går julbudskap helt bort. Halvbra popplatta, men någon julstämning finns inte här.

FREDDIE WADLING

”With a license to kill”

(Capitol/Emi)

På nätet: Nej.

Betyg: 3

I augusti fyllde Freddie Wadling 60 år. Lägg därpå sångarens rätt hårda leverne och sjukdomar är det ett under att han fortfarande kan sjunga.

För det kan han fortfarande – så in i helvete bra dessutom.

Utan Wadling skulle denna tolkning av James Bond-låtar (plus ”Secret Agent Man” från tv-serien ”The danger man”) kännas lite sömnig.

Känns lite konstigt egentligen. För Bondlåtarna är väldigt bra och arrangemangen rätt coola. Men det blir lite för sparsmakat med mestadels bara cello och lite blås. För mycket svaljazz, även om det är Sebastian Öberg (Fläskkvartetten) och Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfes som sprider tonerna.

Kanske är det för att man är van med och vill ha Bondlåtarna storslagna och pompösa.

Och att utelämna ”The man with the golden gun”? Det gör man inte. Där kunde Wadling ha gett Lulu en match.

JERRY WILLIAMS

”Alright”

(Universal)

På nätet: Nej.

Betyg: 3

Alright! Så här ska det låta. Jerry Williams tillhör våra mest felutnyttjade artister de senaste decennierna. Han kom in på något slags popspår för 20 år sedan och har gått lite vilse i krogshowvärlden.

Men nu gör han storstilad ”comeback” med en platta där säkra musiker som Martin Hederos och medlemmar ur Fatboy skapar en perfekt inramning för ”Jerka”. Vi snackar retro, 50-talet, men samtidigt av modernt snitt.

Det är som bäst när det drar åt rockabillyhållet – då man riktigt kan höra Jerrys glädje och intensitet i rösten på tagningarna som uppenbarligen är gjorda live i studion. Jerry har tydligen valt ut flera av spåren, gamla godingar han länge velat göra. Och det är kanske där största invändningen ligger – några av spåren sviktar i kvalitet. Men snacka om comeback för Jerry, 70 år i april.

DOLLY PARTON

”Better day”

(Dolly Records/Sony)

På nätet: www.dollyparton.com

Betyg: 3

Dolly Parton har hunnit fylla folkpensionär och med 40-talet album i katalogen är det ok att damen tittar lite backspegeln. På nya ”Better day” har hon plockat upp ett klassiskt sound och flirtar flitigt med sin tidiga produktion.

Samtidigt håller hon sina kompositioner i mittfåran. Låtarna står stadigt i traditionell country, men har en tydlig riktning mot dagens Nashville-pop. Det är smart, snyggt och effektivt. Men sällan överraskande. Det hade varit spännande att se var Dolly Parton hade hamnat om hon löpt linan ut – åt endera hållet.

CASS MCCOMBS

”Humor risk”

(Domino)

På nätet: cassmccombs.com

Betyg: 3

Charmrock är en passande beskrivning på Cass McCombs ”Humor risk”. 34-åringen från Kalifornien släpper sitt andra album i år, hans sjätte sedan debuten 2003. McCombs rockhjälte befinner sig någonstans mellan Stephin Merritt och Kurt Vile. Ena dagen klädd i chinos och gubbkeps, andra dagen i flanellskjorta och hoodie.

Låtarna är ibland engagerande och smarta (”Robin blue eggs” och ”Mystery mail”), ibland nonchalant slappa (”Love thine enemy”). Cass McCombs borde ha rensat bland låtskisserna innan han satte sig i studion och gjorde två album i stället för ett.

Helhetsintrycket är lite stökigt och därför blir betyget inte högre än en stark trea.

LARZ-KRISTERZ

”Från Älvdalen till Nashville”

(Columbia/Sony)

På nätet: www.larzkristerz.com

Betyg: 2

Larz-Kristerz har åkt och spelat in nya skivan i Nashville, men av det utlovade countryspåret hörs lite för lite.

Det är för det mesta samma trivsamma dansbandsmusik som på Älvdalenorkesterns första plattor.

Men nyhetens behag börjar ta slut och jag hade gärna sett lite mer countryvibbar på nya plattan nu när dalkarlarna ska för- söka etablera sig på riktigt utan draghjälpen från ”Dansbandskampen”.

Och det är faktiskt fortfarande så att Larz-Kristerz faktiskt låter som bäst när de gör dansband av andra genrer, den här gången ger de sig bland annat på Kiss, Dan Hylander och Mando Diao.

Då är det någonting som inte riktigt stämmer.

FRANKY LEE

”There is no hell like other peoples happiness”

(Franky Music/Sound Pollution)

På nätet: www.frankylee.com

Betyg: 3

Ett stort problem med Örebrobandet Franky Lees debut från 2008 är avsaknaden av en riktig hit. Det var väldigt kompetent men höjde sig inte över mängden.

Det är nästan likadant nu – tre år senare. Och den här musiken är i mångt och mycket beroende av melodier som naglar sig fast.

Och musiken?

Som förra gången, stökig punk i trakterna av ena bandmedlemmen Mathias Färms ”vanliga” band Millencolin.

Ändå är det en viss utveckling. Färm och Magnus Hägerås (The Peepshows) har dragit musiken mer mot Foo Fighters-hållet (fast utan de riktiga mördarhitarna då).

Avslutande ”Cut the feeling” är mäktig. Den växer för varje lyssning.