Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veckans skivrecensioner

Annons

ADAM TENSTA

”Scared of the dark”

(EMI)

Betyg: 3

På nätet: www.adamtensta.com

Adam Tensta slog ned som en bomb i hip hop-Sverige 2007. Hans debutalbum ”It’s a Tensta thing” var, utan att överdriva, unik i sitt slag. Han rappade trovärdigt och felfritt på engelska och fusionen av hiphop och dansmusik var välbehövligt nyskapande. På uppföljaren ”Scared of the dark” går han på djupet med sina texter, blir personlig och i vissa fall nattsvart.

I en musikalisk genre som ofta svänger sig med floskler och poserande textrader är det tacksamt att lyssna till en handfull låtar och konstatera att den här snubben tar sitt hantverk på fullaste allvar. Bäst är han naturligtvis när han kommer riktigt nära och pratar om relationen till sin missbrukande pappa och framgångens baksida. Fenomenala ”For last” (tillsammans med Kleerup) är ett bra exempel på det och är utan tvekan albumets höjdpunkt.

Samtidigt står bitvis ”Scared of the dark” och stampar musikaliskt. Låtarna kommer och går och det känns som nyanserna är för små. En del intressanta samarbeten lyfter helheten men någonstans hade det varit befriande om han vågade lämna de ibland tungrodda beatsen för ett, tja, glättigare ljudlandskap.

KAJSA GRYTT

”En kvinna under påverkan”

(Playground Music)

Betyg: 4

På nätet: www.myspace.com/kajsagrytt

Det är dags nu, payback time. Om det finns någon rättvisa här i världen så är 2011 Kajsa Grytts år. I självbiografin ”Boken om mig själv” blickar hon tillbaka på åren som punkikon i Tant Strul. Nya skivan ”En kvinna under påverkan” är däremot nästan bara här och nu.

Texterna är som vanligt små vardagspärlor och Kajsa Grytts röst svajar så där sårbart att till och med ett av åren hårdnat hjärta riskerar att brista. Men i musiken finns också en iver och energi som överraskar. Med hjälp av outtröttlige producenten Jari Haapalainen gjuter hon nytt liv i den självdöda svenska rocken, med smittande låtar som ”Jag klarar mig ändå” och ”Du ska ramla och trilla”.

Åldersrasismen är stark i Sverige, särskilt när det gäller kvinnliga artister. Den här plattan är en fet käftsmäll till dem som trodde att Kajsa Grytts karriär var över.

KIKKI DANIELSSON

”Första dagen på resten av mitt liv”

(Columbia/Sony)

Betyg: 3

På nätet: www.kikkidee.com

”Låt min starka låga brinna / Så att alla kan få se / Det finns mer för mig att vinna / Jag har mycket kvar att ge”.

Redan i andra låten kommer Kikki Danielssons programförklaring. Det är 18 år sedan hon sist släppte ett soloalbum. 18 år av falukorvar, slarviga citat, sjukdom, alkoholproblem och ensamhet. Att hon står här nu, bara det, är en comeback i klass med Muhammad Alis seger över George Foreman.

Det är ont om låtar som verkligen sticker ut på Kikkis nya platta. Samtidigt övertygar sångerskan med sitt självförtroende. Här finns glöd och vilja, en äkta revanschlusta.

NEWKID

”Alexander Jr Ferrer”

(Baseline/Sony)

Betyg: 4

På nätet: www.alexanderjrferrer.com

Svårt det här. Newkid har: röst, spänst, humor, attityd, flyt, slagkraft och ett ungt blottat hjärta. Han har också: rätt rejält med ostighet.

”Alexander Jr Ferrer” är en ovanlig platta. En helt oblyg svensk r’n’b-debut med ett stort sound, jättelika arrangemang och gigantiska anspråk. Ena sekunden hisnar man av att få uppleva hur en stjärna tänds i realtid. I nästa är känslan på väg tillbaka upp genom halsen.

En trea här är omöjlig, en tvåa vore oetisk och en fyra är kanske lite oärlig.

Jag gissar att Newkid kommer att liknas vid en oslipad diamant. Jag är rädd för vad som händer när den slipas.

NICLAS FRISK

”Deeper down in Chinatown”

(Sing-Song Productions/Emi)

Betyg: 3

På nätet: www.nfchinatown.se

Han hittade något där i låten ”Chinatown” på A Camps senaste platta ”Colonia”. Han – Niclas Frisk – släpper nu sin första soloplatta och följaktligen döper han skivan till ”Deeper down in Chinatown”. Och det är riktigt mycket att glädjas åt.

Låtarna (med några få undantag) är så bra att man undrar varför han dröjt så länge. Gitarrspelet och arrangemangen är i många stycken briljant.

Men pratsång? Nej, det duger inte. Sjung i stället!

BROTHERS OF END

”Mount inside”

Betyg: 3

På nätet: www.brothersofend.se

Det har gått två år sedan Bengt Lagerberg och Lars-Olof Johansson Ståle från The Cardigans och deras gamle Jönköpingspolare Mattias Areskog gav ut debuten ”The end”. Uppföljaren låter som jag tänker mig att det skulle kännas att springa i ultrarapid genom en mörk, snårig sagoskog, iklädd en lång, vit romantisk klänning med volanger och draperingar men med smuts längst nere vid mudden. Då och då dyker det upp rödskimrande fåglar, små snabbfotade kaniner och bullriga gammeltroll längs med stigen och smutsar ner förtrollningen. Det låter töntigt, jag vet. Men Brothers of Ends musik är inte töntig. Den är filmisk, naturdyrkande och rar. Men ibland även lite väl hypnotisk och sömnig.

MOHAMMED ALI

”Vi”

(Bad Taste Records/Border)

Betyg: 4

På nätet: www.mohammedali.se

Mohammed Alis ”Vi” dimper ner i en tid där det blåser svinkalla vindar i Sverige. Och liksom på sin föregångare ”Processen” från 2009 vågar duon skildra vårt samhälle rakt upp och ned. Via vardagsbetraktelser gnager de in frågor som berör oss alla. Med raka texter om orättvisorna i samhället gör de ett viktigt inlägg i debatten 2011.

Musikaliskt är Mohammed Ali inte nyskapande med sina bakåtlutade, släpande beats, men det är inte det viktigaste. Texterna är hans styrka. Det borde vara obligatoriskt för alla skolungdomar att lyssna på Mohammed Alis ord och sedan diskutera hur vi ska styra upp det här samhället. För det handlar om oss. Om ”Vi”.

CASS MCCOMBS

”Wit’s end”

(Domino)

Betyg: 3

På nätet: www.myspace.com/cassmccombs

Han må leva ett kringflackande liv privat, men musikaliskt är amerikanen Cass McCombs rätt hemma. McCombs femte fullängdare är en lågmäld och finkänslig historia. Men att lyssna på ”Wit’s end” är lite som att försöka sova i ett sommarvarmt rum med en dåsig fluga på fönsterblecket. Det blir sövande och lätt irriterande på en och samma gång.

PASCAL och MATTIAS ALKBERG

”Allt det här”

(Novoton)

Betyg: 3

På nätet: www.kyssmig.com

Jag är förmodligen den enda i hela Sverige som inte har mycket till övers för Pascal. Där de flesta halvt förblindat älskade ”Galgberget” och förra årets ”Orkanen närmar sig” ryckte jag mest på axlarna. Det gör jag nu också, fast lite mindre.

Både nerviga ”Ta ned min kärlek” och ”De är farliga” är rätt bra låtar. Det är också ”Allt det här” som gästas av just Mattias Alkberg. Och visst är släktskapet mellan Gotlandstrion och Matti Alkberg supertydligt, men veteranen vinner ronden. Tre låtar skitig och tight Alkberg plus en cover på Conny Nimmersjös ”Regnet i Södertälje” är ljuvligt bra, helt enkelt.

JENNIE ABRAHAMSON

”The sound of your beating heart”

(How Sweet the Sound/Sony)

Betyg: 3

På nätet: www.myspace.com/jennieabrahamson

Abrahamsons tredje skiva ”The sound of your beating heart” rör sig i samma ljudlandskap som Kinerts ”Red leader dream”, men saknar det våghalsiga uttrycket. Här har den eteriska flickrösten sällskap av mer radioanpassad elektropop med hyfsad hitpotential. Det är inte alls oävet, men glider ganska friktionsfritt genom öronen utan att passera hjärtat.

Annons