Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Veckans skivrecensioner

Annons

RIHANNA

”Talk that talk”
(Def Jam/Universal)
På nätet: www.rihannanow.com
Betyg: 2

Rihanna må ha det senaste årtiondets bästa hitkatalog – med listframgångar uppradade efter varandra. Men alla hennes album har varit direkt svaga; två–tre hitlåtar och resten utfyllnad. Så fortsätter det även nu. Här finns två jättehits, ”We found love” och titelspåret, men resten är förvånansvärt svagt för att komma från en världsstjärna.

Rihanna har ju alltid varit r’n’b-stjärna i USA medan hon ses som dansdrottning oftast i Europa. Återigen har hon svårt att bestämma sig för vilken fot hon ska stå på och det är ju så att dansspåren hon gör alltid är av riktigt hög klass. Så det är riktigt synd att det bara finns ett par riktigt bra sådana låtar här, båda i samarbete med Calvin Harris.

Men det är något fel när en så stor artist tillåts släppa ett så intetsägande album.

SOPHIE ZELMANI

”Soul”
(Sony Music)
på nätet: www.sophie-zelmani.com
Betyg: 3

Sophie Zelmani lägger nionde skivan i bagageluckan, placerar Lars Halapi i passagerarsätet och låter bilen rulla på.

Och vägen är lång, men den är fin. Särskilt i låtar som ”Free now” och ”Story of us” som har ett fantastiskt rullande repetitivt tempo. Zelmani är dessutom mjuk som en katt och lika full av integritet som en sådan. Ibland för ”Soul” tankarna till Stina Nordenstam – men Zelmanis kanter är mjukare.

Zelmani och Halapi lotsar dig fram till höjdpunkterna, mil efter mil, som till upplyftande Daniel Lemma-duetten ”For you”. Men ibland blir inbromsningarna för kraftiga, tempot blir för långsamt och tilltalet alldeles för skört. För visst vill man gärna hålla den ömtåliga fågelungen i handen, men inte vara rädd att krama sönder den.

KATE BUSH

”50 words for snow”
(Noble & Brit/EMI)
På nätet: www.katebush.com/home
Betyg: 4

Den första singel jag köpte för egna pengar var Kate Bushs ”Wuthering heights”. Med sin elastiska röst och djupt originella stil var hon med och definierade mitt musikaliska universum. Men intresset falnade en aning efter ”Hounds of love” och fick sig en ordentlig törn med den kraftigt överskattade comebackskivan ”Aerial” 2005.

Därför är ”50 words for snow” en veritabel glädjechock. Här använder sig Kate Bush av sina resurser på allra bästa sätt och undviker de fällor som stundtals fått henne att te sig som en pretentiös clown. Sju genomarbetade spår, nedtonade arrangemang, dynamisk sång och en överraskande fin duett med – Elton John.

Bättre julklapp än så kan man inte önska sig.

NICKELBACK

”Here and now”
(Roadrunner/Warner)
På nätet: nickelback.com
Betyg: 2

Nickelback-sångaren Chad Kroeger kan onekligen skriva hitlåtar. Lyssna bara på ”Lullaby”, en ballad som skulle sitta klockrent som årets ”Idol”-låt, eller poppiga fredsappellen ”When we stand together” som i händerna på vem som helst skulle kunna klättra på listorna.

Men vänta nu ...

Han säljer ju drivor av skivor (ja, det finns fortfarande band som gör det) med sitt Nickelback, varför då satsa på något annat?

Ja, kanske för att för att utveckla sig.

För det är inte mycket av utveckling över Nickelback. De har hittat sin albumformel som de följer slaviskt, platta efter platta. Förutsägbart och riktigt tråkigt blir det.

Ljuspunkten musikaliskt den här gången är ”Midnight queen”.

Men texten?

”She’s gonna lick my pistol clean”.

Alltså, kom igen Chad!

MARY J BLIGE

”My life II – The journey continues (Act 1)”
(Geffen/Universal)
På nätet: www.maryjblige.com
Betyg: 2

Mary J Blige följer här upp första ”My life”-plattan som för 17 år sedan bekräftade hennes titel som r’n’b-världens nya drottning. Tillsammans med en nästan fortfarande tonårig Puff Daddy (som han hette då ...) skapade hon ett väldigt eget sound och nästan ett eget universum i gränslandet mellan hip hop och r’n’b. Det går inte att överskatta hennes betydelse.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna. För även om hon säger att den här plattan ska handla om hur långt vi har kommit sedan dess, hör den här plattan mycket litet ihop med den ”första”.

Fastän superstjärnorna står på kö för att jobba med henne så trampar plattan liksom vatten. Det är segt och minst fem–sex spår för mycket. Mary J har tyvärr tappat det mesta av sin stjärnglans.

ONE DIRECTION

”Up all night”
(Sony Music)
På nätet: www.onedirection.com
Betyg: 

När One Direction var i Stockholm nyligen blev det kravaller. Ett tecken så gott som något på att pojkbandet från brittiska ”X-factor” är det som gäller hos tonårsflickorna just nu. Och det förstår man. Charmiga killar, som gör sig bra på scen och de skriver faktiskt flera av sina låtar på plattan – fastän stora hitlåten ”What makes you beautiful” är skriven av svenskar.

Killarna är som bäst när de siktar på dansgolvet, vilket de gör i några spår, men i kategorin slätstruken pojkbandspop har de många övermän genom historien. Där får de stryk av både Take That, Westlife och Boyzone, för att bara ta några från de brittiska öarna.

KORALLREVEN

”An album”
(Hybris/Border)
På nätet: www.korallreven.se
Betyg: 3

Drömskt, flytande, organiskt, sakralt. Marcus Joons och Radio Dept:s Daniel Tjäder skapar en varm lagun av ljud där man som lyssnare gärna låter sig nedsänkas. Det här är troligen ett av höstens på förväg mest omsusade svenska album och skivan är allt du trodde att den skulle vara. Så till den grad att all överraskningseffekt uteblir. Att lyssna på ”An album” för första gången känns som sätta på en gammal favorit, en skiva man kan så väl att man inte riktigt hör den längre. Musiken skvalpar i bakgrunden utan att låtarna når fram. Det är vackert, visst, men det tränger aldrig in under huden.

VON BENZO

”Yes kids it’s true”
(Sony Music)
På nätet: vonbenzo.com
Betyg: 3

Äntligen kan vi lämna Jay Smiths vinnarplatta bakom oss, en i ärlighetens namn rätt sorglig coverhistoria. Året som ”Idol”-etta verkar dock ha gett Jay Smith gott om material till självbiografiska låttexter. På Von Benzos andra album sedan 2009 avhandlas allt från mediekritik till saknaden av en far till tonerna av habil radiorock. ”Yes kids it’s true” har fina ambitioner men då och då ramlar Von Benzo ner i klyschträsket, som på balladen ”Dazed and confused”. ”Eleven Years” skulle däremot med lätthet platsa på soundtracket till bikerserien ”Sons of anarchy”. Betyget hamnar mellan godkänt och bra, en svag trea.