Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem i hela världen är Tingeling?

När jag inte kan sova och det är tyvärr mer vana än undantag nuförtiden, cortisonstinn som jag är, drömmer jag om pojkmannen Peter Pan.

Annons

Jag känner i hela kroppen att han är på väg, han och Tingeling, och att de snart, snart, ska flyga in genom sovrumsfönstret som jag alltid håller på glänt, och sedan dröjer det inte länge förrän de tar med mig ut på en flygtur över den stjärnbeströdda disneyblåa himlen. Visserligen är jag inte så förtjust i Tingeling, kanske är jag svartsjuk rent av för att hon är så nära Peter Pan, men hon behövs. Utan henne funkar inte magin. Och magi och mirakler är livsluft och livslust för mig.

Å, vi flyger fram över hustaken, sjöarna, skogarna. Svävar som i en enda lång utandning. Jag sträcker på armar och ben. Ja, jag flyger! Jag ramlar inte ner på jorden med en faslig duns. Jag är mitt i ett äventyr. Jag som mest troligt aldrig vuxit upp, utan vill vara en som vågar tänja på fantasin, inte verkligheten, men fantasin kan man alltid sätta i en slangbella och se vad som händer. Poff! Oftast är det något fantastiskt, inte sällan oväntat, alltid kittlande.

Nu är det dags, tycker jag, att man, någon, vem som helst, ställer sig frågan varför en kvinna som för länge sedan borde ha lämnat barndomslandet långt bakom sig, fortfarande drömmer om små och i grund och botten inte flygfärdiga män, män som inte vill räkna vuxenpoäng hela tiden. Kanske, och det är mitt svar, för att jag själv aldrig har velat bliva stur. Jag har greppat barnasinnet som om det varit en bricka med dagens rätt på. Burit den försiktigt genom livet. Inte tappa greppet! Men ändå få känna att det är okej att gå på tå ibland, stå på ett ben ibland, sätta sig på huk ibland. Och till och med – tappa greppet.

Man måste få flyga, även, eller särskilt kanske, om det är tillsammans med män(niskor) som ens mamma skulle varnat en för. Män som erbjuder otroliga äventyr som inte kostar mer än lite kalla knän under resans gång. Män som så gott som alla, förr eller senare faller platt till marken. Och så går luften vi andades tillsammans så samstämmigt, ur oss. Och vi flyger inte mer. 

Till mitt försvar måste jag framhålla att det inte är Peter Pan som är målet, inte heller själva resan. Spännande män är... spännande. Spännande människor är … spännande. Men, jag behöver inte, om nu sanningen ska fram, inledas i frestelse, jag kan gå själv, tack så mycket. Och jag vill så länge jag lever, och också därefter, frestas att se saker, människor och företeelser på andra sätt än de gängse. 

Så här tänker jag: En katt är en katt, en hatt är en hatt, Peter Pan är Peter Pan, men vem i hela världen är Tingeling? Kanske är det du? Kanske är det jag? Kanske är det livet? Men nu har jag inte tid att fundera längre, för fönstret är på glänt, himlen är vemodigt blå och snart, mycket snart ska jag ut på en lång resa. Följer du med?