Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Verkligheten för en riktig vedeldare

Ett midvinternöje på vår gård är att kasta in ved. Ungefär vid årsskiftet är det dags att fylla på vedförrådet i källaren. Händige mannen börjar ladda flera veckor innan.

Annons

– Snart måste vi kasta in ved, säger han med dystert tonfall.

– Ja, men det går väl fort, säger jag lite överdrivet hurtigt.

Det ska tilläggas att det här med veden till största delen är ett jobb som faller på hans axlar. Och när jag rundar husknuten för att kasta in veden har han ofta varit i farten ett tag med kalla traktorer, nedsnöade vedvagnar och annat som kan få humöret att vackla. Dessutom har han huggit, kört hem och kapat veden också, utspritt över det gångna året.

Ibland när jag nämner att jag tänt upp, till exempel när jag pratar i telefon med en kompis eller släkting som bor i lägenhet i stan så kan de säga: Åh, vad mysigt!

Det betyder att de har en helt annan bild av vedeldning än den som är verklighet hemma hos oss. Jag förstår dem och jag tror att de ser en bild framför sig där jag tagit några vedklampar i björk, som jag kanske plockat från den vedvägg som vi designat i vardagsrummet där veden liksom är en del av inredningen. Jag har lagt några vedträn i kaminen med många glasytor som står i vardagsrummet. När det sprakar hemtrevligt hämtar jag en kopp varm dryck och sätter mig framför brasan och läser. Barnen leker och i värmen som sprider sig behöver de nästan inga kläder. Ni ser det framför er, va?

Så är det inte alls hemma hos oss. Där går det till ungefär så här: Det är kallt i huset när man kommer hem efter en arbetsdag. (För vedeldare är det en realitet att huset antingen är för varmt eller för kallt. Det är väldigt få minuter på ett dygn då temperaturen är så att säga precis lagom.) Då är det första prioritet att elda, även om man är hungrig, eftersom det tar ett tag innan värmen sprider sig. Därför går man ner i källaren försedd med rejäla handskar och Nokiastövlar. Vår panna är kompletterad med en förugn där man kan trava tjugofem, trettio vedträn som sedan brinner i lagom takt så man slipper springa och lägga i pannan hela tiden. Smart, men snygg är den inte och den har absolut inga likheter med en glasförsedd kamin. Det här är en rejäl pjäs i gjutjärn, naturligtvis med några år på nacken och en hel del ingrott sot. Där grundar man med papper, lite småved och sedan travas veden i prydliga rader från luckan på toppen. Det är viktigt att det blir lite ordning så att veden liksom kan rasa nedåt av sig själv utan att haka upp sig. Här brukar jag gena lite ibland och om det då blir oordning så slutar det brinna, huset blir inte varmt och man får även kyliga blickar från förste pannskötaren. Jag är andre pannskötaren.

Sedan öppnar man den nedre luckan och tänder på papper, väntar på att det ska ta sig. Har man tur tar det sig direkt och annars får man ta fram humöret, knöla in mer papper, sota ner kläderna och blåsa aska i ansiktet på sig själv i sin iver att få glöden att ta sig. När man gjort det är man lite varm och det händer ganska ofta att jag tycker det är kallt och går ner för att tända upp. När jag väl fått fyr i pannan och kommer upp igen tycker jag det är riktigt behagligt, kanske på gränsen till för varmt till och med. Det är som en rejäl åkarbrasa helt enkelt det här med att tända upp och ibland luktar man som en skogskarl som sovit i en vedeldad koja några veckor.

Så är verkligheten för oss vedeldare. Dessutom får vi också stå ut med käcka tillrop från grannar och bekanta med bergvärme:

– Ja, veden värmer många gånger!


Artikeln kommer från tidningen Krokom.