Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi är alla bonnläppar när vi stöter på något obekant

Det finns ett minne som än i dag kan få mig att vakna fullständigt kallsvettig, trots att det utspelade sig för över 50 år sedan. Själv var jag väl i 6–7-årsåldern när min mor förklarade:

Annons

– I dag ska vi åka och se på en neger ...

Så hela familjen packade in sig i vår Opel Rekord och vi tog riktning mot församlingshemmet vid Stora kyrkan. Under resan förberedde morsan mig på vad jag skulle få bevittna. Det skulle alltså röra sig om en helt vanlig grabb, fast hans hud var svart.

Jag tyckte det lät väldigt märkligt. Och tydligen hade det inte något med solbränna att göra, utan han såg helt enkelt ut så.

Faktiskt fanns det en massa människor som såg ut så. Men i Östersund var hans uppenbarelse så sensationell att han rent av var att betrakta som en attraktion.

Jag antar att eftersom vi befann oss på församlingshemmet så hade det något med missionsarbete att göra. Framme på scenen stod en afrikansk grabb i cirka 15-årsåldern och jag minns att han blev intervjuad.

Efteråt fick jag gå fram och hälsa på honom. Han log och jag uppfattade det som att han var smickrad över uppmärksamheten. Fascinerad granskade jag hans händer och tyckte det var lite lustigt att hans handflator nästan hade samma färg som mina.

Så ställde vi upp oss och blev fotograferade, jag och den unge afrikanen.

I dag framstår ju hela grejen som fullständigt stollig – att vi åkte iväg bara för att titta på en, tja ... neger, som man uttryckte det.

Men i Östersund där vid gränsen mellan 50- och 60-talen fanns det inte så många influenser från den stora världen. Varken mina föräldrar eller några andra på plats kan, ens i skenet av vad vi vet i dag, betecknas som rasister. Absolut inte.

Vi var väl i stället, i all enkelhet, en samling bonnläppar som snarast uppfattade den unge afrikanen med ett slags välvillig beundran.

Många år senare befann jag mig i det lilla afrikanska landet São Tomé. En dag var jag ute och gick men tog fel väg vid en korsning.

Jag hade tänkt röra mig i stans mer civiliserade kvarter men hamnade nu helt åt helsike. Plötsligt befann jag mig i ett område som var liksom helt avskilt från de koloniala delar som portugiserna en gång byggt.

Utanför ett hus, som mest var lite spontant ihopsnickrade bräder, stod en liten kille. Han blev alldeles överväldigad av blotta åsynen av en fetlagd vit man som av okänd anledning förirrat sig till det här området.

– Branco, branco, skrek han.

Det är portugisiska och betyder att ett blekansikte uppenbarat sig.

Mycket snart hade en hel familj kommit ut. De slog sig för knäna och skrattade så att de kiknade.

– Branco, branco, hohoho ...

I och för sig kan jag förstå dem. Det bör ha sett rätt skojigt ut. Men någonstans där fick jag en svag förnimmelse, av en ung kille som en gång för länge sedan förevisades på Östersunds församlingshem.

Lika lite som den förundrade publiken i Östersund, var familjen i São Tomé flera decennier senare några rasister.

Men vi är alla bonnläppar när vi stöter på något obekant. Det helt avgörande är om vi väljer att sluta oss eller omfamna det främmande.