Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi är alla ohjältar i dag, mitt i en mänsklig katastrof

Om natten är alla änkor grå, sjunger Monica Zetterlund i min kvällslista på Spotify.

Annons

Och om hösten är alla arbetshästar lyckliga, tänker jag.

Det är ju nu det ska hända.

Svetten ska skvätta och skorna ska lukta surt av många snabba steg i följd, magen ska kurra och sängen locka och ropa om kvällarna.

Det är september och storverk väntar (förhoppningsvis). Arbetshösten är ju igång.

Jag minns att jag brukade tycka om hösten av just det här skälet.

Inte i år.

Arbete har jag gott om, men jag står inte i spiltan och stampar direkt. Snarare glor jag tomt in i väggen och låter håglösheten breda ut sig.

Jag städar, men gör saker värre.

Jag lägger timmar på att minnas en smekning, men när jag till slut minns så tränger jag undan den.

Jag Facebookvägrar några dagar, tänker att det ska göra mig mindre sorgsen, mindre uppgiven, men de sociala flödena letar sig ändå in till slut.

De är ockuperade av det gamla vanliga.

Någon förväxlar ännu en gång yttrandefrihet med att oemotsagd få dela bilder på det han – eller snarare det rasistiska propagandamaskineri han lydigt blir en kugge i – kallar skäggbarn.

Samtidigt dyker bilder av andra barn upp på både Facebook och Twitter.

Drunknade barn.

Barn som nyss var på flykt med eller utan sina familjer över Medelhavet för att desperat försöka finna ett liv och en trygghet i Europa. Nu är de små skorna blöta och kropparna livlösa, ögonen slutna för sista gången.

För att bryta apatin framför skärmen och göra något – vad som helst för att inte förlora förståndet – skriver jag HAV150 i ett sms och skickar det till 72980, som är FN:s flyktingorgan UNHCR:s insamling. Det är 150 kronor. Motsvarar tre påsar Quinoa hos min närmaste livsmedelsbutik.

Du är en hjälte står det i svars-sms:et.

I helvete, vill jag skrika.

Jag sitter ju här framför datorn och vänder bort blicken och gör nästan ingenting.

Jag småpratar med bekanta om hösten i stället, om tända ljus och effektivare träning, och vi för teoretiska resonemang om Julia Caesar och lämpligheten i att sprida bilder på just döda barn på Facebook och Twitter.

Lämpligheten.

Smaka på det ordet.

Jag tror inte det finns plats för lämplighet längre.

För vi är alla ohjältar i dag, mitt i en mänsklig katastrof, och är bilderna det som krävs för att tvinga tillbaka vår kollektivt bortvända blick och spränga mänskliga hål i den europeiska muren är det rätt att de pulveriserar vårt tänkta höstmys.

Och den som önskat sig ett mera hoppfullt slut än så på texten får leta någon annanstans.

För det som sker är verklighet för miljoner människor på flykt och det sker nu.

Fotnot: Det finns självklart fler sätt att hjälpa. Gör det du kan. ► Så kan du hjälpa människor på flykt