Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi behöver en ungdomspolitik

Regeringen kan vara stolt. Ännu en proposition har lagts på riksdagens bord.

Annons

Denna berör också en stor del av Sveriges medborgare, nämligen alla Sveriges ungdomar. Regeringen har lagt fram sin proposition om en ny ungdomspolitik.

Det är naturligtvis inte någon enkel sak. Till att börja med gäller det ju att avgränsa detta med ungdomar. I en tid då tjejgängen ibland reser på pensionärsbiljett är det naturligtvis inte någon självklarhet vem som ska räknas som ungdom. Regeringen slår fast att man med ungdomar avser dem som är 13-25 år, även om en del av insatserna naturligtvis kan beröra dem som är något äldre också. Definierad på det sättet finns det ungefär 1,6 miljoner ungdomar i Sverige.

Regeringen sätter också upp ett ambitiöst mål för ungdomspolitiken. Målet för alla statliga beslut är att: "alla ungdomar ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen". Det låter naturligtvis vackert, men frågan är på vilket sätt denna målsättning skiljer sig från vad regeringen anser ska gälla för alla svenskar. Finns det några som inte ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv eller inflytande över samhällsutvecklingen?

Om målen är storslagna är de föreslagna åtgärderna desto magrare. Egentligen är det enda riktigt konkreta att kommunerna får ett tydligare uppdrag att arbeta med de ungdomar under 20 år som slutat grundskolan men som inte går i gymnasieskolan. Här ska kommunerna arbeta löpande under året med att motivera till studier, och arbetet ska dokumenteras och ungdomarna registreras. Utöver detta finns det något tiotal miljoner kronor till olika insatser som i och för sig behövs – det kan handla om att stöd till skolval och möjligheter för kommuner som vill utveckla arbetet med ungdomsdemokrati att få stöd.

Visst behövs det en ungdomspolitik, men framför allt behövs det en politik som underlättar för ungdomar att bli vuxna. Det behövs en politik som underlättar för ungdomar att få in en fot på arbetsmarknaden. Även den som är ung ska ha chans att få ett jobb. Det betyder att man kanske inte i första hand ska göra det dyrare att anställa den som är ung. De sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar och den sänkta momsen på restauranger skapar utrymme för fler anställda inom sektorer med många ungdomar. Det är en bra ungdomspolitik.

Det behövs en politik som underlättar för ungdomar att skaffa sig en första bostad. Då behövs både rörlighet på bostadsmarknaden och praktisk möjlighet att köpa eller hyra en bostad. Det är knappast klok ungdomspolitik att föreslå sämre villkor för den som behöver låna till bostadsköpet, samtidigt som den generation som redan äger fått se värdet på sin bostad stiga, bland annat tack vare politiska beslut.

Då behövs också en politik som ger ungdomar fortsatt makt att välja vilken gymnasieutbildning de vill gå. Att begränsa möjligheten för ungdomar att forma sitt eget liv som finns med dagens olika gymnasieskolor bara för man ogillar vinster är en dålig ungdomspolitik.

Skiljelinjerna mellan vad som är en god eller en dålig ungdomspolitik handlar alltså inte så mycket om det som står i regeringens ungdomspolitiska proposition. Det handlar istället om synen på den enskilda människans roll i samhället. Väljer vi en politik där den enskilda människan får rätt och tilltros förmåga att välja själv är det vägen att uppnå målen i ungdomspolitiken, likväl som i äldrepolitiken och det är även den politik som är bäst för alla däremellan.