Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vi har alltid hållit ihop, även mot mamma och pappa"

När Alexandra Vithal var liten ville hon bli gatsopare för då kunde hon hitta pengar på marken. Nu blev det inte så och hon kanske inte heller skulle ha blivit rik på upphittade pengar. Hon liksom hennes fyra syskon är rik på ett annat sätt som inte går att mäta i pengar. Dessutom är de unika. De är de enda femlingarna i Sverige som överlevt. Själva tycker de inte att det är så märkvärdigt och gör inte heller så stort väsen av det hela.

Annons

– När någon som inte känner mig frågar om jag har syskon svarar jag fyra. När de sedan frågar när de är födda säger jag 1992. Då brukar de bli konfunderade och undra: Vem av dem? berättar Emilia Vithal.

Hon föddes först av de fem, bara ett par minuter före Andreas, den femte i ordningen. Även han understryker att han inte reflekterar över hur unika de är.

– Jag har levt med det hela mitt liv så för mig är de bara mina syskon. Bra syskon och olika personligheter. Ingen är likadan, säger han.

Föräldrarna var noga med att femlingarna skulle utvecklas till egna individer. Under skol-åren gick aldrig alla fem i samma klass och även på andra sätt såg föräldrarna till att de inte klumpades ihop.

– Det hände några gånger att jag och Emilia hade likadana kläder på oss, men annars var vi alltid olika klädda. Jag minns att jag tyckte det var lite pinsamt och konstigt att vi var femlingar, men jag är tacksam för det. Det har varit och är mycket, mycket bra och det är starka band mellan oss, säger Alexandra.

När familjen storhandlade så kan man verkligen prata om att storhandla. När det var middagsdags var det inte pannkaka till en, köttbullar till tre och korv till den femte.

– Vi åt allt som serverades och var nyfikna på mat och testade allt. Det kanske har att göra med att pappa är kock.

Lördag var godisdag.

– Mamma var noga med att det skulle vara rättvist. Hon köpte en påse med lösgodis och delade upp i lika stora högar på bordet till oss med lika många godisar i samma färg och så vidare. När hon var klar bytte vi med varandra så att var och en skulle få sina favoriter. Det var också högtidsstund när vi fick små russinpaket.

De minns också många andra speciella tillfällen. Som exempelvis när de byggde koja under trappen sov skavfötters där.

Men alla minnen från uppväxtåren är inte positiva. Det förekom även en del mobbning.

– Vi har lite mörkare hy och ser inte helt svenska ut och det hände att vi blev mobbade. Tur att vi hade varandra och var mycket tajta.

– Vi har alltid hållit ihop även mot mamma och pappa. Det var först när jag var tolv år som jag skaffade min första riktiga vän utanför syskonskaran, säger Alexandra.

Även om femlingarna oftast lekte med varandra när de växte upp hade de väldigt olika intressen.

– Jag tyckte om att spela fiol vilket ingen annan av mina syskon tyckte om att jag gjorde. Så det blev inte så långvarigt, piano var inte heller så långvarigt, säger Sofia.

Födelsedagar och julafton var förstås stora högtider.

– Vi fick inte lika många paket var som ensambarn kanske får, men tillsammans blev det en rejäl hög, säger Emilia.

Ibland slutade paketöppningen med bråk.

– Det hände att man hellre ville ha det som något syskon fick, säger Christopher.

Han och hans syskon minns julen då de slutade tro på tomten. Då var de sex år gamla och julen firades hos deras moster i Irland.

– Tomten hade flätor och skägg och var en kvinna.

Föräldrarna separerade när femlingarna var ett år gamla. De hade sina respektive bostäder nära varandra så när barnen blev äldre var det enkelt för dem att åka emellan sina föräldrar och det var inte alltid alla var hos samma förälder samtidigt.

När femlingarna gått ut nionde klass flyttade de permanent åt olika håll. Sofia, Alexandra och Andreas flyttade med pappa Ramezh till hans hemland England och började på college där.

Emilia och Christopher blev liksom mamma Barbro kvar i Sverige.

Efter ett tag i England flyttade Alexandra hem till Östersund igen för att vara ett stöd till femlingarnas mormor som hade blivit änka.

Femlingarna trivs bra i sina respektive hemstäder. Även om det är långt mellan dem så består det starka bandet.

– Vi pratar sällan i telefon, det blir mest över datorn som folk gör nuförtiden. Det sker varje vecka och kompenserar att vi inte träffas så ofta allihopa.

Alexandra och Sofia är själva mammor till Kian respektive Maximus.

– Kian är det bästa som hänt mig och nu när jag jobbar på förskola tänker mycket tillbaka på när jag var liten. Det måste ha varit som en ständig förskola hemma, säger Alexandra.

Roland Edlund