Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi måste sluta hata

Den store brittiske statsmannen Winston Churchill var en citatmaskin av sällan skådat slag. Mycket av det han yttrade som premiärminister under andra världskriget har blivit bevingade ord:

Annons

”Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett.”

”Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början.”

Nu när det är supervalår och vi ska gå till valurnorna i både maj och september kan det vara dags att komma ihåg två fina saker som han sa om demokratin:

”En demokrati är en stat där fritt meningsutbyte inte slutar med en begravning.”

Och den kanske mest kända: "Många typer av styrelseformer har prövats och kommer att prövas i denna värld av synd och bedrövelse. Ingen påstår att demokrati är perfekt eller allsmäktigt. Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna."

Men varför ska man komma ihåg vad en gammal gubbe som knappt några svenska skolbarn längre vet vem det var en gång sa?

Jo, för att nuförtiden är det ju så att vissa politiska strömningar som man trodde hade gått upp i rök och damm för länge sedan växer sig allt starkare.

Nationalistiska partier och grupperingar ploppar likt genmodifierade tussilagor upp ur Europas dammiga vägrenar, och sepiafärgade idéer om att mänskligheten består av olika raser, där de vita anses "renare" och begåvade med särskilda ledaregenskaper, förs ogenerat fram på ett sätt som man inte hört sedan 1930-talet.

Man pratar om en utopisk historia och framtid men en olycklig samtid. Nu är det mesta i samhället fel, men det går att ställa till rätta om bara de rätta kaptenerna får fatta rodren i de europeiska skutorna.

I de här rasideologiska miljöerna hymlar man inte om vad man anser om demokratin. Svenskarnas parti, till exempel, säger rakt ut att dagens statsskick är ett "experiment" som lett till "den kaosartade situation som börjar sprida sig allt mer".

Svenskarnas parti hoppas kunna ställa upp i kommunvalet på ett 40-tal orter, men den dag i framtiden när man fått makten ska styrelseskicket göras om. Exakt hur sägs inte, men det är "en elit" som ska styra landet, och den ska givetvis vara svensk ned på molekylnivå. Jo, för i Svenskarnas parti pratar man faktiskt om svenskhet som ett "genetiskt och kulturellt arv".

Den typen av politiska yttringar brukar vi vanligen kalla nazism.

Man kan tycka vad man vill om vilka som styr i landstinget eller våra kommuner, och man behöver varken hålla med AnnSofie Andersson (S) eller Pär Jönsson (M), men känns det ändå inte bättre att de är valda genom ett möjligen bristfälligt demokratiskt system, än att några übernationalister efter eget gottfinnande sätter de blondaste och mest blåögda i Rådhuset?

Gränsdragningar, misstänkliggöranden och hat i små och stora förpackningar är saker som sysselsätter extremhögern och ärkenationalisterna, men inget av det låter särskilt festligt.

Hat över huvud taget verkar vara på modet just nu. Knappt hade fotbollssäsongen dragit i gång förrän det hatades så intensivt i Helsingborg att en 43-årig fyrabarnspappa dog.

Just detta att egentligen hata motståndarna mer än man älskar hemmalaget har alltid framstått som oerhört märkligt för mig. Eller att man går på fotboll för att slåss.

På nätet hatar vi nu så mycket att TV3 kan göra en hel serie om det med Robert Aschberg som programledare ("Trolljägarna"). En inte oföraktlig skara personer brinner för att hata andra människor på Facebook, i bloggar, diskussionsforum och artikelkommentar, gärna kvinnor, gärna kvinnor som har starka åsikter, gärna kvinnor som inte är rädda för att uttrycka dem. Hon ska bara dö! Spelar ingen roll man känner henne eller inte, hon ska dö.

Det är sällan man hör talas om människor som på sin dödsbädd ångrar att de inte jobbade mer och tillbringade mer tid på kontoret. Det verkar inte heller vara vanligt att folk önskar att de hade hatat flera och intensivare.

Människor som vet eller tror att de ska dö för att de till exempel sitter i ett kapat flygplan som är på väg att krascha in i en skyskrapa, tar inte de sista minuterna som ett tillfälle att ringa sin lokala politiker för att vråla "dig har jag aldrig röstat på, din jävla apa!". I stället ringer man någon man älskar eller åtminstone tycker om.

Vi måste sluta att hata så mycket och ägna oss mer åt kärleken. Och kanske måste vi även älska demokratin. Den är inte perfekt, men det är inte du och jag heller och inte dem som vi älskar.

Det är helt enkelt hög tid att återlansera ett klassiskt uttryck från hippietiden: Make love, not war!