Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi orkade i alla fall springa i 90 minuter

Annons

På 70-talet spelade jag fotboll i ett lag som formellt var IFK Östersunds B-lag. Men vi var liksom inte a-lagets reserver, utan ett pajasgäng som gemenligen gick under namnet Fumlarna.

Vårt sportsliga hemviste var division 6 och vi hade som grundläggande verksamhetsidé att inte träna. I alla fall inte medan seriespelet pågick.

Ett år vann vi Sexan och det händer i dag när vi gamla fumlare stöter på varandra att vissa har fått för sig att vi var ett rätt bra lag. Tyvärr har jag ett alldeles för gott minne för att kunna instämma i det.

Matcherna spelades på söndagarna, vilket var ett ständigt gissel. Detta eftersom den gemensamma uppladdningen undantagslöst sköttes under kraftfullt syndande på diskoteket Groovin, som låg nere vid Köpmangatan.

Samlingarna på Sporthallens parkering på matchdagarna blev parodiska. Var fanns den spelaren? Jo, visste någon, han följde med den och den damen hem i går. Var kan hon tänkas bo?

Det fanns ju inga mobiltelefoner på den här tiden och när jag själv var spelande tränare under ett par säsonger så gällde det att ha fickan full med mynt till telefonkiosken.

Några hade konsekvent försovit sig, så då fick vi åka runt för att slita upp dem ur sängen.

I bland kunde det komma spelare till samlingarna, som ingen visste vem det var. Då hade som regel någon gjort en värvning på diskoteket kvällen innan. Möjligen för att själv få sovmorgon.

Även om vi i dag kan tvista om kvalitén på vårt spel, så är naturligtvis ändå åren med Fumlarna för evigt bevarade i ett rosenrött skimmer.

På 70-talet hade länet tre division 5-serier och fem division 6. I dag kan man ju med nöd och näppe skrapa ihop en Femma och en Sexa. Men då fanns en helt annan näring i den jämtländska fotbollsmyllan.

Jag minns Albacken där publiken alltid satt i bilar och tutade när det blev mål.

Jag minns Kall som alltid gjorde skäl för namnet tidiga vårmatcher.

Jag minns Häggenås som alltid haft Fotbollsjämtlands godaste varmkorv.

Jag minns Sundsjö som hade så tät gräsmatta att halva gänget fick kramp.

Och inte minst minns jag Järpen, där Janne Thander alltid försökte sparka ihjäl så många som möjligt av oss.

Vår mest minnesvärda match spelades ändå mot Hallen, när någon kom på att vi skulle spela gåfotboll. Följaktligen tog ingen i laget ett endaste löpsteg under första halvlek. Trots att baklängesmålen trillade in i jämn takt.

Fumlarnas framfart saknar i dag all tillstymmelse av idrottslig relevans. Utom på en punkt.

I veckan frontade Charlotte Kalla och Magnus Hellner för en kampanj som vill se mer skolidrott. Minst en timme per dag vill de att eleverna ska få röra på sig.

Efter något decenniums uppehåll har jag på senare år gjort come back som ledare för ett lag i junioråldern. Det här har inte varit killar som satsat på fotbollen, utan många av dem slutade för några år sedan men börjat om eftersom det ändå funnits ett lag som vårt.

Jag säger ingenting om deras brister i tekniskt och taktiskt kunnande. Men jösses vilken usel kondition de har. Flera gånger har jag mött unga killar som pallat att spela i fem, tio minuter – sedan måste de byta.

Det fanns, som ni förstått, många tvivelaktigheter kring Fumlarna på 70-talet. Men oavsett i vilket miserabelt skick vi kom till matcherna – så nog tusan orkade vi springa i 90 minuter.

Möjligen kan man betrakta vår alkoholkonsumtion som problematisk ur folkhälsosynpunkt. Men det vi ser i dag är ännu mer förödande.

Jag har sett bevisen för att grundkondisen hos dagens datorknappande ungdomar är, som vi inom media brukar säga, en tickande bomb.