Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi sökte ljuset och fann Kälarne

Hur skriver man om en by som Kälarne utan att nämna avfolkningen? Det går nog inte. Men det går alltid att finna en strimma, ett ljus, ett hopp om något bättre.

Annons

Vi satt där vid våra grå datorer i januarigryningen och såg glåmiga ut.

Vi sa:

– Vi åker ut i verkligheten.

Vi hade bestämt det, vi skulle bara åka i väg, rakt in i dimman.

Så en morgon lämnade vi vårt läger innan solen brutit fram, och vi rullade österut. Genom skogarna. 

I hjärtat av storskogen skulle vi finna ljuset, tänkte vi. Det varma, brinnande ljuset, som vi kunde skönja i slutet av den grå tunneln som kallades 87:an, vad skulle vi hitta där?

Vi kom till Kälarne.

Först var ingen var hemma.

Vi hade åkt alla dessa långväga mil genom dimmorna, men ingen var där!

Var detta verkligheten?

De ihåligt gapande fönsterglasen, de slocknade skorstenarna, de oplogade vägarna, den öde skolgården, var de på riktigt?

Ja, tänkte vi, det här var verkligheten.

Så kom ljuset, och Kälarne famnade oss. Lunchen på hotellet fyllde våra smäktande kroppar med ny energi och samtalet med några bybor väckte oss ur vår sviktande tro.

Kälarne levde. Och folk var hemma.

Då träffade vi en man som varit utan minne.

– Ibland undrar jag om det här är på riktigt. Lever jag eller är jag död? Så sa Haldo Edin, från Hällesjö, som en januaridag stod med sin moped utanför Ica i Kälarne och rökte.

Det han främst tänkte på var de indragna bussturerna. Men också på döden.

När man i dag anländer till Kälarne möts man av en enorm snöskulptur, alldeles vid viadukten. Den ser ut som en snopp. Det är kul, det är annorlunda, och det gör att gärna åker in till samhället.

Så vi gjorde det.

Utanför Ica stod en moped och puttrade.

En man i färgglad hjälm spände fast sina varor på pakethållaren och i sin mun hade han en rykande cigarettfimp. Han log vänligt emot oss när vi kom fram och frågade:

– Händer det något speciellt i Kälarne?

Han tog fimpen i ena handen, harklade sig lite, och sa:

– Jaaa, vad händer i Kälarne? Det här är ju en avfolkningsbygd, så det händer väl inte så väldigt mycket här. Själv bor jag i en by utanför själva samhället. I Hällesjö.

Det var när vi undrade om det inte var väldigt halt att köra moped mellan Kälarne och Hällesjö, som han sa:

– Jo, det här med att jag kör moped är ju en paradox i sig.

Hurså? undrade vi.

Jo, det var nämligen så att han för ett år sedan kört in i en vägg med sin fyrhjuling och brutit nacken. Nu fick han inte köra fyrhjuling, men moped gick bra. Att köra omkring med en moped på hala vägar var helt okej.

– Då är det helt enligt lagen, sa han och skrattade.

Så hade Haldo berättat sin historia.

Han var född och uppväxt i bygden och hade flyttat med sin familj vidare till Dalarna, och så småningom kom han till Uppsala för att utbilda sig.

Han fick sommarjobb som skötare på rättspsykiatriska kliniken 1970 och blev kvar.

– Mitt sommarjobb räckte i 30 år, och jag fick guldklocka. Så hände det saker och jobbet tog slut och huset där jag bodde skulle göras om, så det var bara att flytta hit till sommarstugan, sa Haldo.

Och så en dag förra hösten hade han fått låna en fyrhjuling av en kompis.

– Jag kom körande efter vägen och in i en kurva och därefter brakade jag rakt in i en vägg. Jag slocknade.

Det blev ambulanshelikopter och flyg till Umeå och operationer, men Haldo har inget minne av detta.

– Jag var medvetslös. De berättade efteråt att jag varit nära döden.

Så du var mannen utan minne?

– Ja, i några veckor. Jag hade det jättejobbigt, jag vaknade och var kopplad till en respirator, och jag skakade och kunde inte kommunicera. Jag kunde inte kontakta någon, inte äta, jag kände mig fast.

Det var ett år sedan.

Haldo Edin hade haft en Nära-döden-upplevelse.

– Händelsen är mitt livs stora härdsmälta. Ibland undrar jag om jag lever eller om det är en dröm, om ni är på riktigt.

Och när han sa så började det svaja under oss också.