Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi springer omkring utan riktning

Det enda jag vill den här kvällen är att känna marken under fötterna och hur gravitationen håller mig kvar på jorden. Jag drar in den friska sensommarluften och känner hur den syresätter mina muskler och tankar.

Annons

Jag springer en runda i västmanländsk herrgårdsmiljö efter en lång resa genom skogar utan slut. Den grusväg jag valt ringlar sig mellan sädesfält. Det mullrar långt borta och några knappt förnimbara regndroppar träffar pannan. Allt är stilla. Att erfara livet i ett löpsteg är fantastiskt. Kroppen är varm och pulsen hög. Det är ingen tvekan om att den här människan som jag uppfattar som mig själv verkligen lever.

Tankarna vandrar fritt och de handlar alla om dagens små möten, med människor som jag nyss inte kände men som jag redan nu vet att jag aldrig ska glömma. Igår okända ansikten har idag fått namn och sorterats in i mitt medvetande och blivit föremål för relationer. Namn och karaktärer. Mirakler allihopa givetvis. Precis som du. Och jag.

Ibland tänker jag att vi är mirakler utan kompass. Vi springer omkring utan riktning, eftersom vi inte vet vart vi är på väg. Hem? Vart är egentligen hemma? Är det ett krypin på 76m2 några våningar upp i ett hus i en liten inlandsstad i Norrland? Är det där jag lägger hatten? Dit mitt hjärta strävar? Där min älskade är? Är det en plats som alls är möjlig att ta sig till med tåg eller bil?

Å andra sidan är jag inte alltid tvärsäker på att det spelar någon roll. Huvudsaken kanske är att vi springer. Eller går. Brist på rörelse är också ett uttryck för brist på liv. Så länge jag går så kommer livets möjligheter mig till mötes. Eller om det är tvärtom. Vid varje krön uppenbarar sig ett nytt landskap, och jag kan närsomhelst välja en ny väg; egentligen åt vilket håll som helst. Och överallt nya möten. Kanske är det Dig jag möter. Jag blir någon i din värld, du blir någon i min. Ett namn, ett ansikte, en relation. Mening och sammanhang uppstår. Vi gör någonting tillsammans. Om frukten är god så kanske vi fortsätter, eller så tar vi lärdom av ett välsignat misstag och bär det med oss som en gåva när vi springer vidare.

Mina plågade vader värker när jag beslutsamt ökar takten den sista backen upp till herrgården. Jag pustar ut och stretchar vid en 500-årig ek. Perspektiv.

Ibland vill livet lura i oss att det är bättre att stå stilla än att gå. Att förändring är av ondo. Tro inte på det. Det är inte sant.